|
|
Idag vaknade jag lite kinkig. Avskyr när det händer – man ska ju vakna upp glad, eller åtminstone med förmågan att vilja vara glad. Men nej då, inte FrökenFrida idag inte. Kinkig var mer min grej. Tur att det finns kaffe och LillaBus i magen. En kombination som garanterat gör en glad igen.
Dagen fortsatte således i jakt på äventyr och glädje. För det här med ledighet, det är fortfarande inte riktigt min grej om jag inte är sysselsatt. Bl.a. så blev det en tur över till Öland. Tomas skulle in och jobba ett tag så jag passade på att hänga på Köpstaden. Mycket roligare att gå i andra butiker än de man bor mitt ibland. Hittade en jättefin kabeloverall till Bus på KappAhl, alla sådana där saker som jag bör packa ner i BB-väskan till mig själv och så det bästa av allt – de vita bokstäverna jag letat efter. Ramlade in i en jättemysig liten butik med mycket vintage-mys och där fanns dem – de vackra bokstäverna jag sökt med lykta efter.
Den saknade pusselbiten till barnrummet är alltså på plats och numera finns Busets riktiga namn vackert bokstaverat precis som det var tänkt. Skulle LillaBus av någon anledning byta kön lagom till födseln får vi väl (äntligen) ta och införskaffa oss en ny dvärgskäggagam  Nåväl, nu ska jag och min tjockismage fortsätta njuta av att det är fredag. Blir det tråkigt kan vi ju alltid roa oss med att trycka in hål i mina fötter. På riktigt. Groparna som blir av att stannar i flera minuter. Sexigt.
En tjock tös, 37+1
I skrivande stund har två mammor ur vår föräldragrupp blivit just det, mammor. Två små knyten har kommit till världen. För oss känns livet lite som den första delen av en bergochdalbana, den där hackande och långsamma färden upp för första backen. Man vet att snart kommer det jävla i det gå undan, och man ser fram emot krönet med skräckblandad förtjusning.
För övrigt har bilen aldrig varit så vältankad och vägen till förlossningen har jag övningskört ett stort antal gånger, ja i huvudet då. Vi har givetvis knappt tre veckor kvar innan vårt egna due date, men med de två nyfödda i föräldragruppen känns det bra att vara redo. Och ska sanningen fram kunde Bus gärna komma nu, har ändå väntat på det dära miraklet i ett knappt år snart.. Vi känner oss rätt nöjda med graviditeten nu. Den är ”gjord” så att säga. Nu vill vi ta nästa steg och riktar bistra blickar åt de vi träffar på stan som redan är där.
Nej skämt åsido, det är roligt med folk som fått barn. Och många är de, kan ha att göra med att vi själva väntar men just nu ser vi barn och barnvagnar överallt. Och inte hjälper det att förra årets nyblivna mammor på mitt jobb med jämna mellanrum besöker arbetsplatsen för luncher. Barn överallt. Vilket givetvis är underbart. Jag har dock tackat nej till att bära di dära barnen, har ju väntat så länge på mitt egna att det nästan gör ont att hålla i andras. Ont av längtan.
Fundersamma maken, 36+6
Det är ju omöjligt att inte bli lite blödig med hormoner sprutande ur öronen. För snart exakt sådär 3 år sedan så tog jag min lärarexamen. Det känns som igår och jag kan fortfarande inte förstå att jag varit sådär vuxet arbetande i 5 terminer. Ännu svårare är det att förstå att när augusti månad kommer så är det hela 8 år sedan jag flyttade från Gotland. Vad liten i världen jag var då! Vilsen 18åring direkt från gymnasiet som inget hellre ville än att återvända hem, dit folk pratade normalt och var trevliga mot varandra. Så fort introduktionen av utbildningen startade så var jag egentligen fast och de kommande fem åren bara rusade fram. Sedan stod jag där, nervös som få inför hela tjocka släkten, i Kalmar Domkyrka och tog emot min examen.
Lite specialpedagogik en termin på det landade mig mitt första lärarjobb. Jag, 24 år gammal, fast anställd som gymnasielärare. Sjukt. Till på köpet var jag sådär färskt nyförlovad och lycklig som få. Den kommande tiden spenderades med att jobba övertid och samtidigt planera bröllopet till Las Vegas. Förra sommaren, den 20 juni, stod jag där på Stratosphere Hotel och sa I do till den vackraste människa jag mött inför mina nära och kära. Bästa dagen i mitt liv, dittills. Denna vårtermin räknas det inte ner till avresa mot Las Vegas, det räknas ner till bebis. Den 22 juni är det beräknat. Den 22 juni förra året spenderades i Grand Canyon firandes mammas födelsedag.
Mycket har hänt och i augusti är det alltså 8 år sedan flyttlasset gick till Kalmar. Hade pappa tagit med mig hem som jag då väldigt mycket ville – ja, då hade jag inte fått uppleva alla dessa fantastiska ting. För det har helt klart varit de bästa 8 åren man kan önska sig. Utan tvekan. Pappor vet helt enkelt bäst. Det ledde mig ju hit, dit jag är nu. Med Tomas. Om inte alltför länge så kommer vi att starta det största äventyret vi någonsin beger oss ut på, föräldraskapet, och jag kunde inte längta mer. Så ja, sentimental på en jävla tisdag. Så typiskt mig.
Jag insåg just en annan sak med dessa 8 år. De innebär ju att jag även är 8 år äldre. Att jag i september fyller 27. Inte alls lika underhållande upptäckt som att minnas det som åren varit fyllda med. Nåväl. Om de kommande åren går lika fort kommer jag att vakna upp imorgon och inse att jag är 34. Sedan 42. Och 50. 58. 66. 74. 82. Om jag har tur även 90. Troligtvis inte, druckit på tok för mycket rödvin för det.
En tjock tös, 36+5
Smakar oerhört mycket pekkel kan jag lova. Men underverk gör det! Som ni kanske har förstått är jag lite smått jagad av sabla förvärkar och sammandragningar. Jag vet att det är helt i sin ordning och att de säkerligen gör massa nytta. Men, eftersom jag är både otålig och lättirritabel, så tycker jag att de kan ge med sig. Antingen ge utdelning eller hålla sig borta tills det är dag på riktigt. Det är alltså nu som jag har märkt att det här med hallonblads-thé lugnar min upproriska livmoder. Det smakar pekkel, men det lugnar ner värkarna. Jag är väl medveten om att det eventuellt bidrar till att starta dem till att börja med, men det är en annan femma. Dessutom hade jag dem långt innan jag började sörpla hallonblad.
Hallonblads-thé är nämligen bra för många saker. Tillåt mig att bli lite äcklig i kommande utläggning. Ni förstår, det ska tydligen bidra till en förkortad efterbördsperiod. Vi snackar alltså läkning av livmodern. Något jag inte har något som helst emot. Det är inte som att jag gått runt och saknat röda gatan under denna graviditet – så att ha tant röd på besök varje dag uppemot 8 veckor har inte känts välkomnat. Så om hennes visit kan kortas ner, och jag därigenom må mycket bättre och på så vis även kunna komma igång med träning och sånt – ja då är jag nöjd. Hörde ni det? Jag använde mig själv och nöjd i samma mening. Otroligt!
Helt sjukt är det i alla fall vilken nyvunnen energi jag plötsligt har! Som en jävla duracell-kanin. En fet och otymplig sådan, men ändå. Energi har jag så det sprudlar ur öronen, även om förmågan att förvalta den inte är den bästa.
En tjock tös, 36+4
Spenderas med att klocka värkar. Nu ger jag dock upp och uppsöker sänghalmen. Är helt slut. Vi snittar 1,5 minuter med ungefär 7 minuters mellanrum. Det har dock de senaste timmarna inte utvecklat sig, så det tar jag som ett tydligt tecken på att det bara är träning. Särskilt då de avtagit en aning i ”stuns”. Det hade ju annars varit en trevlig överraskning lagom till mors dag imorgon, men nej. Jag tycker gott LillaBus kan stanna därinne åtminstone veckan ut så att vi kan betraktas som ”fullgångna”.
En tjock tös, 36+2
Veckans nya bilder. Den här graviditeten börjar så sakteligen lida mot sitt slut och vi längtar starkt efter vårt lilla knyte. Besöket på förlossningen tidigare har även fått oss att inse att due day minsann närmar sig. Att det börjar dyka upp bilder på andras små knyten minskar inte direkt längtan..
Fotografiska maken, 36+2
Det är mindre än en månad kvar till beräknat förlossningsdatum. Längtan jag känner är alldeles obeskrivlig. Samtidigt är jag rädd. Vad är det egentligen vi har gett oss in på? Ett barn. Det är ett oåterkalleligt beslut, val. Att gifta sig var stort. Det största jag någonsin upplevt dittills. Men, let’s face it, det är inte något som är hugget i sten. Ett barn är för alltid. Jag är nog rädd för att inte räcka till. Inte veta vad man ska göra och när man ska göra det. Jag är redan fylld av denna obeskrivliga kärlek till detta lilla knytte inom mig. Det är sjukt läskigt det här.
Men hur skrämmande det än ter sig så vet jag ändå att jag är så redo som jag någonsin kan bli. Jag har växt upp med de bästa föräldrar man någonsin kan önska sig, de har gjort mig till den jag är idag. Om jag bara är en liten del av allt det som de varit för mig under min uppväxt – ja, då kommer mitt barn aldrig att sakna vare sig trygghet eller kärlek. Till på köpet vet jag med mig att Tomas kommer att bli en helt fantastisk pappa. Det finns inga tvivel på det området, och jag ser fram emot att balansera ut hans lugn med min egen hysteri.
Kanske är det för att det just nu är så nära, som det känns så läskigt. Ändå är det så långt borta. Som om tiden ibland står helt still, även fast den rusar fram. Jag menar, herregud, det var ju typ i förrgår som vi plussade. Hur kan vi redan i nionde månaden?
En tjock tös, 36+1
Typ helt gigantisk har jag blivit. På riktigt. Idag hos BM konstaterades att jag nu exakt gått upp di där 20 kilo som jag absolut inte ville. Även om jag förutspått det hela… Det konstaterades ytterligare att bebis lagt in en växtspurt, eftersom måttet stått lite still så var det väl egentligen bra. Men jag hade inte haft något emot en liiiten bebis. Tänk om den lilla inte slutar växa och blir en sådan där fem-kilos? Det lär garanterat kännas. Det viktigaste är att bebis som vanligt mådde väldigt bra, finns inget vackrare än att höra det lilla hjärtat slå. Det hela har firats med att jag storstädat lägenheten och belönat mig själv med sen stor skål fylld av jordgubbar, banan, äpple, kiwi och vindruvor. Mums!
Lite häftigt är det att saker i vår kyl har senare utgångsdatum än vårt beräknande förlossningsdatum. Då pratar jag självklart inte bostongurkan utan om vanliga färskvaror – som juice och min (laktosfria) mjölk! Tufft. Särskilt idag, då det känns som om tiden står still.
En tjock tös, 35+6
… blev det för mig och maken igårkväll. Det hela var ju minst sagt en intressant upplevelse, om man med intressant menar tröttsam. Vi kan ju komma överens om att vare sig väntrummen eller undersökningsrummen är särskilt trevliga. En styck hård brits till mig och någon form av vadderad pinnstol till maken erbjöd undersökningsrummet. Stackaren var tvungen att sitta på den i nästan fyra timmar.Vi är ganska trötta idag…
Men, det var bra att vi åkte in och fick allt kontrollerat. Så att man vet att allt är bra, och som det ska. När Tomas väl lyckats övertala mig att ringa in blev det att slänga sig i bilen för att skynda dit. Tydligen borde jag ha ringt mycket tidigare än jag gjorde. Hade jag fått bestämma hade jag ju inte ringt alls så jag tycker de borde se det från den ljusa sidan – jag ringde ju faktiskt. Väl därinne fick vi spendera ungefär fyrtio minuter i väntrummet, så varför de ville att vi skulle skynda oss är för mig en gåta.
När vi väl blev insläppta i undersökningsrummet kopplades jag ihop med någon form av maskin som mätte aktiviteten i livmodern respektive bebisens aktivitet och hjärtslag. LillaBus som oftast är väldigt lugn av sig förvandlades till MycketBus. Vi kan alltså konstatera att de där dosorna som fästes hårt mot min mage inte var särskilt populära. Som det protesterades! Eftersom jag känner av LillaBus mycket mindre nu för tiden, så var det faktiskt ganska så mysigt att få ta del av all den där aktiviteten igen… Efter 28 minuter var testet färdigt och dosorna kunde plockas bort. Allt såg tydligen väldigt bra ut och vi andades ut lite smått.
Efter ytterligare lång väntan så kom en sådan där förlossningsläkare. Jag tror vi väntade närmare en timme. Vilket är ok, jag förstår till fullo att vi inte är prioriterade därinne men det hade känts lite bättre om man åtminstone hade hört att de sprang omkring. Men nejdå, de satt ju i det där rummet. Hur eller hur så innebar hennes visit till oss något helt underbart – ett ultraljud! Vi fick alltså se vår bebis – som självklart var alldeles perfekt. I vanlig ordning har jag absolut noll koll på vad det är jag tittar på, men vackert var det. Speciellt revbenen – för dem kunde inte ens jag missa. Sedan innebar hennes visit lite mindre trevliga undersökningar också, antar att det är lika bra att vänja sig. Men hu. Jag gillar det då bestämt inte.
Efter en hel del undersökningar och massa tryckande kunde vi konstatera att allt var bra med mig och LillaBus. Bebis är inte helt fixerad ännu, det finns tillräckligt med fostervatten och det har heller inte varit någon vattenavgång, bebis är lagom stor men moderkakan ligger i framkant. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men om det hade varit något som komplicerar till det hela antar jag att hon hade sagt till. De kunde inte riktigt förklara varifrån min fantastiskt ihärdiga smärta kom ifrån, troligtvis ligamenten, men nästa gång ska jag alltså inte vänta i ett och ett halvt dygn innan jag kontaktar dem. Om vi ser det från den ljusa sidan så är ju detta ytterligare ett personlighetsdrag som skulle göra mig till en fantastisk sektledare! Ledare i esoteriska grupper är ju kända för att äventyra sina medlemmars hälsa Så – med hänvisning till mitt tidigare inlägg – man kan gärna leka leken, men bör ändå vara uppmärksam på kroppens signaler.
Avslutningsvis – dagens lärdom: när det väl är dags att åka in där på riktigt för att pressa ut en bebis mellan benen så gäller det att åka i tid. Säger de till dig att åka när det är fem minuter mellan värkarna, åk vid sju och skyll på att du räknat fel. För vi såg inte mindre än TVÅ par som fick sitta i väntrummet. De såg inte särskilt roade ut. Ursäkta? Jag tänker då banne mig inte fastna i något väntrum i ett sådant glamouröst ögonblick i livet. Aldrig.
En tjock tös, 35+5
Den heter ”ju ondare det gör – desto bredare leende”. Inte helt enkelt kan jag lova. Men jävlar vilket underverk det gör för mitt humör! De senaste dagarna har varit märkta av relativt horribla förvärkar och sammandragningar. Lite sådär så att man har fått hålla ett öga på klockan, men så fort man tror att de ska börja komma lite tätare så lugnar de givetvis ner sig. Mitt uppe i allt det här så kom jag i alla fall på att det här håller inte. Jag har vare sig tålamod eller tillräckligt med milt temperament. Så – för makens skull och min egen sinnesro behöver jag se det från den ljusa sidan. Ta det med ett leende och aktivera mig själv. Och det fungerar! Jag mår mycket bättre och är fan så gladare.
Nästan sådär så att jag skulle kunna gå och skapa mig en sekt. Jag har garanterat läst tillräckligt med retorik för att manipulera stackars små ovetande gravida kvinnor till lite extra glädje i vardagen. Eller förnekelse, kalla det vad ni själva vill – hjälper gör att i alla fall.
En tjock tös, 35+4
|
|
