… blev det för mig och maken igårkväll. Det hela var ju minst sagt en intressant upplevelse, om man med intressant menar tröttsam. Vi kan ju komma överens om att vare sig väntrummen eller undersökningsrummen är särskilt trevliga. En styck hård brits till mig och någon form av vadderad pinnstol till maken erbjöd undersökningsrummet. Stackaren var tvungen att sitta på den i nästan fyra timmar.Vi är ganska trötta idag…
Men, det var bra att vi åkte in och fick allt kontrollerat. Så att man vet att allt är bra, och som det ska. När Tomas väl lyckats övertala mig att ringa in blev det att slänga sig i bilen för att skynda dit. Tydligen borde jag ha ringt mycket tidigare än jag gjorde. Hade jag fått bestämma hade jag ju inte ringt alls så jag tycker de borde se det från den ljusa sidan – jag ringde ju faktiskt. Väl därinne fick vi spendera ungefär fyrtio minuter i väntrummet, så varför de ville att vi skulle skynda oss är för mig en gåta.
När vi väl blev insläppta i undersökningsrummet kopplades jag ihop med någon form av maskin som mätte aktiviteten i livmodern respektive bebisens aktivitet och hjärtslag. LillaBus som oftast är väldigt lugn av sig förvandlades till MycketBus. Vi kan alltså konstatera att de där dosorna som fästes hårt mot min mage inte var särskilt populära. Som det protesterades! Eftersom jag känner av LillaBus mycket mindre nu för tiden, så var det faktiskt ganska så mysigt att få ta del av all den där aktiviteten igen… Efter 28 minuter var testet färdigt och dosorna kunde plockas bort. Allt såg tydligen väldigt bra ut och vi andades ut lite smått.
Efter ytterligare lång väntan så kom en sådan där förlossningsläkare. Jag tror vi väntade närmare en timme. Vilket är ok, jag förstår till fullo att vi inte är prioriterade därinne men det hade känts lite bättre om man åtminstone hade hört att de sprang omkring. Men nejdå, de satt ju i det där rummet. Hur eller hur så innebar hennes visit till oss något helt underbart – ett ultraljud! Vi fick alltså se vår bebis – som självklart var alldeles perfekt. I vanlig ordning har jag absolut noll koll på vad det är jag tittar på, men vackert var det. Speciellt revbenen – för dem kunde inte ens jag missa. Sedan innebar hennes visit lite mindre trevliga undersökningar också, antar att det är lika bra att vänja sig. Men hu. Jag gillar det då bestämt inte.
Efter en hel del undersökningar och massa tryckande kunde vi konstatera att allt var bra med mig och LillaBus. Bebis är inte helt fixerad ännu, det finns tillräckligt med fostervatten och det har heller inte varit någon vattenavgång, bebis är lagom stor men moderkakan ligger i framkant. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men om det hade varit något som komplicerar till det hela antar jag att hon hade sagt till. De kunde inte riktigt förklara varifrån min fantastiskt ihärdiga smärta kom ifrån, troligtvis ligamenten, men nästa gång ska jag alltså inte vänta i ett och ett halvt dygn innan jag kontaktar dem. Om vi ser det från den ljusa sidan så är ju detta ytterligare ett personlighetsdrag som skulle göra mig till en fantastisk sektledare! Ledare i esoteriska grupper är ju kända för att äventyra sina medlemmars hälsa 
Så – med hänvisning till mitt tidigare inlägg – man kan gärna leka leken, men bör ändå vara uppmärksam på kroppens signaler.
Avslutningsvis – dagens lärdom: när det väl är dags att åka in där på riktigt för att pressa ut en bebis mellan benen så gäller det att åka i tid. Säger de till dig att åka när det är fem minuter mellan värkarna, åk vid sju och skyll på att du räknat fel. För vi såg inte mindre än TVÅ par som fick sitta i väntrummet. De såg inte särskilt roade ut. Ursäkta? Jag tänker då banne mig inte fastna i något väntrum i ett sådant glamouröst ögonblick i livet. Aldrig.
En tjock tös, 35+5
Leave a Reply