Sentimental, på en jävla tisdag!

Det är ju omöjligt att inte bli lite blödig med hormoner sprutande ur öronen. För snart exakt sådär 3 år sedan så tog jag min lärarexamen. Det känns som igår och jag kan fortfarande inte förstå att jag varit sådär vuxet arbetande i 5 terminer. Ännu svårare är det att förstå att när augusti månad kommer så är det hela 8 år sedan jag flyttade från Gotland. Vad liten i världen jag var då! Vilsen 18åring direkt från gymnasiet som inget hellre ville än att återvända hem, dit folk pratade normalt och var trevliga mot varandra. Så fort introduktionen av utbildningen startade så var jag egentligen fast och de kommande fem åren bara rusade fram. Sedan stod jag där, nervös som få inför hela tjocka släkten, i Kalmar Domkyrka och tog emot min examen.

Lite specialpedagogik en termin på det landade mig mitt första lärarjobb. Jag, 24 år gammal, fast anställd som gymnasielärare. Sjukt. Till på köpet var jag sådär färskt nyförlovad och lycklig som få. Den kommande tiden spenderades med att jobba övertid och samtidigt planera bröllopet till Las Vegas. Förra sommaren, den 20 juni, stod jag där på Stratosphere Hotel och sa I do till den vackraste människa jag mött inför mina nära och kära. Bästa dagen i mitt liv, dittills. Denna vårtermin räknas det inte ner till avresa mot Las Vegas, det räknas ner till bebis. Den 22 juni är det beräknat. Den 22 juni förra året spenderades i Grand Canyon firandes mammas födelsedag.

Mycket har hänt och i augusti är det alltså 8 år sedan flyttlasset gick till Kalmar. Hade pappa tagit med mig hem som jag då väldigt mycket ville – ja, då hade jag inte fått uppleva alla dessa fantastiska ting. För det har helt klart varit de bästa 8 åren man kan önska sig. Utan tvekan. Pappor vet helt enkelt bäst. Det ledde mig ju hit, dit jag är nu. Med Tomas. Om inte alltför länge så kommer vi att starta det största äventyret vi någonsin beger oss ut på, föräldraskapet, och jag kunde inte längta mer. Så ja, sentimental på en jävla tisdag. Så typiskt mig.

Jag insåg just en annan sak med dessa 8 år. De innebär ju att jag även är 8 år äldre. Att jag i september fyller 27. Inte alls lika underhållande upptäckt som att minnas det som åren varit fyllda med. Nåväl. Om de kommande åren går lika fort kommer jag att vakna upp imorgon och inse att jag är 34. Sedan 42. Och 50. 58. 66. 74. 82. Om jag har tur även 90. Troligtvis inte, druckit på tok för mycket rödvin för det.

En tjock tös, 36+5