Miraklet som pockar på

I skrivande stund har två mammor ur vår föräldragrupp blivit just det, mammor. Två små knyten har kommit till världen. För oss känns livet lite som den första delen av en bergochdalbana, den där hackande och långsamma färden upp för första backen. Man vet att snart kommer det jävla i det gå undan, och man ser fram emot krönet med skräckblandad förtjusning.

För övrigt har bilen aldrig varit så vältankad och vägen till förlossningen har jag övningskört ett stort antal gånger, ja i huvudet då. Vi har givetvis knappt tre veckor kvar innan vårt egna due date, men med de två nyfödda i föräldragruppen känns det bra att vara redo. Och ska sanningen fram kunde Bus gärna komma nu, har ändå väntat på det dära miraklet i ett knappt år snart.. Vi känner oss rätt nöjda med graviditeten nu. Den är ”gjord” så att säga. Nu vill vi ta nästa steg och riktar bistra blickar åt de vi träffar på stan som redan är där.

Nej skämt åsido, det är roligt med folk som fått barn. Och många är de, kan ha att göra med att vi själva väntar men just nu ser vi barn och barnvagnar överallt. Och inte hjälper det att förra årets nyblivna mammor på mitt jobb med jämna mellanrum besöker arbetsplatsen för luncher. Barn överallt. Vilket givetvis är underbart. Jag har dock tackat nej till att bära di dära barnen, har ju väntat så länge på mitt egna att det nästan gör ont att hålla i andras. Ont av längtan.

Fundersamma maken, 36+6