Det är mindre än en månad kvar till beräknat förlossningsdatum. Längtan jag känner är alldeles obeskrivlig. Samtidigt är jag rädd. Vad är det egentligen vi har gett oss in på? Ett barn. Det är ett oåterkalleligt beslut, val. Att gifta sig var stort. Det största jag någonsin upplevt dittills. Men, let’s face it, det är inte något som är hugget i sten. Ett barn är för alltid. Jag är nog rädd för att inte räcka till. Inte veta vad man ska göra och när man ska göra det. Jag är redan fylld av denna obeskrivliga kärlek till detta lilla knytte inom mig. Det är sjukt läskigt det här.
Men hur skrämmande det än ter sig så vet jag ändå att jag är så redo som jag någonsin kan bli. Jag har växt upp med de bästa föräldrar man någonsin kan önska sig, de har gjort mig till den jag är idag. Om jag bara är en liten del av allt det som de varit för mig under min uppväxt – ja, då kommer mitt barn aldrig att sakna vare sig trygghet eller kärlek. Till på köpet vet jag med mig att Tomas kommer att bli en helt fantastisk pappa. Det finns inga tvivel på det området, och jag ser fram emot att balansera ut hans lugn med min egen hysteri.
Kanske är det för att det just nu är så nära, som det känns så läskigt. Ändå är det så långt borta. Som om tiden ibland står helt still, även fast den rusar fram. Jag menar, herregud, det var ju typ i förrgår som vi plussade. Hur kan vi redan i nionde månaden?
En tjock tös, 36+1
Ni kommer bli kanonföräldrar!