|
|
Den 22 juni, på beräknad dag, föddes våran Molli. Hurra!
I onsdags kom vi in till förlossningen kl 7 på morgonen och vid undersökningen två timmar senare visades sig att Frida var öppen hela sju centimeter. Vi blev då hänvisade till ett förlossningsrum och jobbet började. Sedan följde en dag av ansträngningar där Frida gjorde ett riktigt hästjobb. Sen på kvällen, klockan 21:21, anlände världens vackraste flicka.
Nu är vi hemkomna och försöker få igång amningen och boa in den lilla.
Pappa Tomas(!)
Det är ju lite samma känsla som dagen innan doppardagen. Sådär nervöst, pirrigt och alldeles förväntansfullt. Enda skillnaden är dock att tomtens visit mer eller mindre kan garanteras – klapparna delas ut kl. 16.00 varje år. I alla fall hemma hos min familj. Då det fikats, druckits likör och tittat lite på den där knasiga Kalle och hans vänner… För morgondagen finns just inga sådana garantier. Det är inte säkert att vårt lilla Bus tänker anlända. I själva verket har vi oddsen emot oss, då endast 5% av alla barn föds på den beräknade förlossningsdagen.
I magen är det lugnt som en filbunke. Igår förekom en del känningar på ny nivå av smärtskalan, då både ryggen och ljumskarna inkluderades i partyt. Det la sig i vanlig ordning efter att ha härjat en liten stund. Säkerligen endast ett resultat av 6 timmars hushållsarbete och matpyssel. Så då är ju frågan vad sjuttsingen jag ska hitta på idag. Det får nog bli minst en stycken sådan där långpromenad. Kanske kan jag lägligt glömma saker i lägenheten så att jag tvingas ränna trapporna några extra gånger. Ja, jag är otålig. Och ja, jag är medveten om att bebis kommer först när bebis är redo. Men jag är redo nu – inför morgondagen. Dessutom har ju den där BM sagt att bebis är gigantisk, så jag vet inte om jag uppskattar att lillen ska lägga på sig ännu mer innan utförsel genom mina genitalier.
I väntan på bebis så kan ni få njuta lite av matbilder från gårdagen. Vilket var en fantastisk dag! Maken överraskade med vår bröllopsvideo, som jag trodde låg i Skåne. Lycklig blev jag som få och bölade självklart som ett litet barn när jag fick återuppleva vår löftesgivning. Är fortfarande bra stolt över oss för att vi klarade av att memorera våra egna löften och dessutom leverera dem på engelska utan fusklappar. Vackert! Menyn för gårdagen bestod av Toast Skagen, Nötkött med ugnsrostad rotfruktsröra och limemarinerade jordgubbar med basilika och vaniljig råröra. Efterrätten var sannerligen orgasmisk! Maken sa att den smakade som jordgubbsland luktar och den beskrivningen är mitt-i-prick. Receptet hittade jag på bloggen Liten del av mig – vilken varmt rekommenderas för läsning. Riktigt mysig!
En tjock tös, 39+5
Det har gått ett helt år sedan vi stod där i tornet och lovande varandra evig kärlek. Ett helt år! Det var den vackraste dagen i mitt liv, fylld av kärlek från början till slut. Men det är egentligen inte så mycket dagen i sig som är det bästa, det är vad den symboliserar. Vår kärlek. Våra löften. Det faktum att vi har valt varandra för att tillsammans segla genom allt det som livet har att erbjuda. Att idag är en sådan dag då vi kan minnas lite extra men också fira det bästa vi har gjort. Eller det näst bästa. Det bästa vi har gjort ligger faktiskt och sover i min mage för tillfället.
Söndagen den 20 juni, kl.17.00, vigdes vi i Chapel in the Clouds på Stratosphere Hotel inför vänner och familj. Prästen såg ut som en actionhjälte och hade garanterat någon gång i livet figurerat som bodybuilder. Klädkoden var svart/vitt med undantag för tärnor och marskalkar som fick lysa upp i vackert rött. Blommorna var slopade och ersatta med svarta heliumballonger. Ur högtalarna strömmade toner av Elvis Presley och allt var perfekt. Efter vigsel och fotografering drinkades det för att sedan njutas av en fantastiskt god bröllopsmiddag. Fortfarande uppe i tornet med utsikt över hela Las Vegas.
Ikväll, när maken kommer hem från jobb, ska det lyxas med tre-rätters, ”champagne” och en dans eller två till tonerna av vår Elvis. Lycka!
En tjock tös, 39+4
De senaste två nätterna har jag sovit! I mer än 30 minuter i sträck. Istället för att vara uppe och springa en gång i timmen för diverse göromål, som att sträcka på lederna, använda toaletten eller hinka vatten, har jag bara varit uppe i snitt varannan timme. Det gör att jag känner mig utvilad. Det har varit en tuff vecka, med knapp någon sömn alls – så att få sova lite mer sammanhängande har definitivt varit välbehövligt.
Känner mig som en ny människa. Symptomen som har härjat finns fortfarande kvar, men de känns mildare. Av den anledningen och inte alls för att jag avskyr sjukhus har jag med andra ord avvaktat att kontakta förlossningen. Det kanske är en kombination, men jag har varit så lydig som jag kan vara och vilat massor och nu känns det bättre. Synrubbningarna (flimret) kommer mer sällan och huvudvärken är inte lika intensiv längre. Den är mer som vanlig huvudvärk och skulle med andra ord säkert gå över om jag tog tabletter. Nu tar ju jag inte tabletter för Busets skull, så jag är glad att det börjar gå över. Är ju ändå inne på 9:e dagen nu. Vilket ska firas med en lång och avslappnande promenad.
Nu ska jag fortsätta att fundera på hur mycket jag kan belöna mig själv. Jag menar – jag har inte varit ute och sprungit på stan (försökte vid två tillfällen men första gången träffades jag av skyfall, andra gången av hagel), jag har inte direkt städat och ej heller möblerat om. Jag är sjukt sugen på att ammoniakbehandla skåpluckor och dörrar efter att ha bevittnat fantastiska resultat av det inne hos grannen. Och det kan jag ju inte göra när bebis är här. Det är alltså lite nu eller aldrig över det här. Typ. Tåls att tänka på.
En tjock tös, 39+3
39+2 and counting! Det där som de säger om att graviditetens nio månader rusar iväg har till slut blivit verklighet. Jag har flera gånger tänkt att vi har gott om tid men nu börjar det minsann ”pocka på” så att säga.
Fotografiska maken, 39+2
Fast kanske mest tjurig. I brist på bebis är det nämligen enklare att tycka synd om sig själv. Jag saknar förstås Las Vegas. Det är där skon klämmer och jag börjar bli en hel del tjatig om det. Men för exakt ett år sedan så var jag ju där – och gjorde alldeles fantastiska saker och ting. Framför allt så förälskade jag mig i staden något alldeles förfärligt. Kanske inte så mycket staden som den där gatan där allt händer. Fint som snus! På tal om snus så har jag varit snusfri i snart tre veckor – det ger mig väl ändå lite extra klagoutrymme?
Nåväl. För exakt ett år sedan – den 18 juni – startade vi vår dag med att tillsammans med Helena, Tobbe och Seb bege oss för att fixa äktenskapslicens. Efter att ha ätt frukost på Starbucks, spelat bort lite kosing och kedjerökt sen uppgång såklart. När pappersarbetet var avklarat och plånboken blivit tunnare begav det sig självklart mot HardRock Hotel. Där bidde det bl.a. den smarrigaste Taco-upplevelsen någonsin inne på Pink Taco. Jiises!
Därefter blev vi dock ”hemringda” för möhippa respektive svensexa. Ja, herrejävlar. Fröken fick lära sig att strippa och till på köpet titta på halvnakna män i någon slags show.. Haha.. Den blivande maken hade en mycket mer ”barnförbjuden tillställning” som till på köpet inkluderade vapen – men det är väl så det ska vara när man är i Vegas? Därifrån finns dock inga bilder, som jag känner till vill säga 
En tjock tös, 39+2
…kan vara det tråkigaste på hela denna jord. Seriöst, skämtar du med mig eller? I väntan på knodd finns det ju massor med saker jag behöver göra, eller ja, saker jag vill göra. På den listan inkluderas dock inte vare sig vila eller att ta det lugnt. Men, jag ska självklart göra mitt bästa.
Det gick bra hos barnmorskan igår, fast hon var inte jätteförtjust i de symptom jag radade upp och tryckte därmed extra hårt på vikten av vila. Så vi (och med vi menar jag hon och Tomas) kom överens om att jag skulle höra av mig till förlossningen om det höll i sig eller blev värre. Jag har dock alldeles fantastiska kvällsplaner inkluderande 0%-igt vin, middag och fredagsmys – så det får vänta tills imorgon om det håller i sig. Eftersom jag varit duktig och spenderat förmiddagen i soffan, tillsammans med datorn och telefonen, så är det helt klart dags för lite belöning. Nu ska jag alltså ta och göra mig lite i ordning för en tur på stan. Det är dessutom nödläge. Jag måste lämna lägenheten innan jag av misstag råkar tapetsera om förrådet eller riva ner halltapeterna.
En tjock tös, 39+1
Jag är faktiskt förvirrad på riktigt. Kan för mitt liv inte förstå hur tiden har gått så fort. Jag gillar det, samtidigt som jag tycker att det är lite skrämmande. Men jag antar att det är helt normalt att bli lite småskraj såhär på slutet. När det är så nära. Att jag mer eller mindre inte sovit sedan i fredags spelar helt klart in för att göra mig lite mindre stabil och lite mer tokig. Sömn och jag verkar ha tagit ut skilsmässa. Extra irriterande blir det när alla påminner en om hur mycket man ska vila och sova nu för tiden, och hur extremt viktigt det är. Jaha – men om det inte går då?
Det får bli dagens samtalsämne idag när vi ska besöka barnmorskan. Har på en vecka lyckats samla på mig en hel påse med symptom som jag inte gillar. Det är inte det att de inte varit där förut, men i så mild utsträckning att jag inte riktigt känt för att klaga över det. Men nu har jag nått min gräns. Märkligt svullen, märkligt plötsligt-tjock, märklig smärta i övre buken, märklig ihållande huvudvärk och märkliga synrubbningar – ljuvligt! Jag hoppas på att hon har något slags piller som gör att jag får sova. Om så bara några timmar. Det är så mycket svårare att vara genuint glad utan sömn och jag tycker om att vara glad. Det gör att allt känns så mycket enklare.
En tjock tös, 39+0
…låt om oss fröjdas i ungdomens vår! Idag är en stor dag på vårt kära Korrespondensgymnasium. Det är studenten! Både en glädjens och en sorgens dag. Min första klass, någonsin, tar studenten. Inte klokt hur tiden bara ränner iväg och hur makalöst duktiga de alla varit! Det är ju en jäkla tur för dem att jag ska vara mammaledig, annars hade jag aldrig förlåtit dem för att lämna skolan på detta viset. Men sicken underbar dag vi har framför oss! Det ska bli alldeles fantastiskt och jag är så glad att jag håller på att spricka att jag faktiskt är här! Bebis lyssnade på mig och stannade kvar därinne. Efter idag kommer dock inga sådana överenskommelser stiftas – då är det fritt fram!
Nu ska det iväg och inhandlas blommor! Jag har ju även distanselever som kommer hit och firar sin student! Så mys! Det lär ju bli en och annan onyttighet inhandlad på vägen också – precis som det ska vara. Som typ jordgubbar och en doughnut. Smaksens!
En tjock tös, 38+6
Det är nästan lite läskigt hur fort tiden bara ränner iväg. Till dagens morgonkaffe gjordes flertalet intressanta upptäckter. Om endast 6 dagar, det vill säga måndag nästa vecka, så firar jag och maken 1-årig bröllopsdag. Två dagar efter det fyller min mamma år och det råkar till på köpet vara vår beräknade förlossningsdag. Om åtta dagar så ska bebis alltså vara här. Nu stämmer ju endast det datumet i ungefär 5% av fallen, men det är ändå en milstolpe som vi längtat efter att nå fram till.
Det verkar dessutom som om jag kommer att kunna vara på jobb imorgon, något jag verkligen hållit tummar och tår för. Det är nämligen dagen då våra treor lämnar oss – både en glädjens och en sorgens dag. Ty finns det något vackrare än studenten? Är sprickfärdigt stolt över dem! Så ja, det är bara massa bra saker som jag har framför mig – och till på köpet är det ju midsommar nästa vecka!
Det finns dock inget som kan slå föregående års midsommarfirande. Jag, Tomas, Allis och Elton huserade minsann på Sahara Hotel & Casino i Las Vegas. Senare på kvällen mötte även Johnny och Johan upp när de kom tillbaka från LA. Det blidde 1-dollars shots och 1-dollars öl så att det stod härliga till. För att citera min fina Allis ”eftersom amerikaner aldrig hört talas om råvaror (de äter ju bara fett och olja) fick vi hoppa över biten med midsommarmat” – men vad gör det när det finns billiga shots och man dessutom får behålla glasen? Eller när man liksom hittar en glad göteborgare, som varit miljonär två gånger, jobbande i souvenirshopen? Bästa med hela kvällen var dock hemfärden – i taxi. Jag vet inte om ni har så bra koll på just The Strip, men vi bodde nämligen på grannhotellet. Stratosphere. Bilderna har jag lånat av fina Allis.
Are you sure? Cause you can see the main entrance from here. Vi tittar oförstående på taxichauffören, sedan på varandra, sedan på våra fötter och sist på påsarna fyllda av glas. Tillslut tar jag till orda med Do you really want me walking in these? Uppenbarligen blev han förvirrad av det faktum att jag hade lågskor på mig, men han körde oss i alla fall till hotellet. Världens bästa midsommar med andra ord. Utan tvekan. Jag är bra förbannad över det faktum att jag i skrivande stund inte är på väg tillbaka dit. För det var lite som hitta hem. Paradiset på jorden.
Ja, så kan det vara. Men jag tror nog att det kommer att bli ett bra år ändå, även om det inte inkluderar Las Vegas. Halva året har jag fått ägna till att bära detta lilla mirakel, andra halvan kommer vi förhoppningsvis få ägna åt att lära känna den lilla parveln. Längtar! Som sagt – 8 dagar!
En tjock tös, 38+5
|
|
