De senaste två nätterna har jag sovit! I mer än 30 minuter i sträck. Istället för att vara uppe och springa en gång i timmen för diverse göromål, som att sträcka på lederna, använda toaletten eller hinka vatten, har jag bara varit uppe i snitt varannan timme. Det gör att jag känner mig utvilad. Det har varit en tuff vecka, med knapp någon sömn alls – så att få sova lite mer sammanhängande har definitivt varit välbehövligt.
Känner mig som en ny människa. Symptomen som har härjat finns fortfarande kvar, men de känns mildare. Av den anledningen och inte alls för att jag avskyr sjukhus har jag med andra ord avvaktat att kontakta förlossningen. Det kanske är en kombination, men jag har varit så lydig som jag kan vara och vilat massor och nu känns det bättre. Synrubbningarna (flimret) kommer mer sällan och huvudvärken är inte lika intensiv längre. Den är mer som vanlig huvudvärk och skulle med andra ord säkert gå över om jag tog tabletter. Nu tar ju jag inte tabletter för Busets skull, så jag är glad att det börjar gå över. Är ju ändå inne på 9:e dagen nu. Vilket ska firas med en lång och avslappnande promenad.
Nu ska jag fortsätta att fundera på hur mycket jag kan belöna mig själv. Jag menar – jag har inte varit ute och sprungit på stan (försökte vid två tillfällen men första gången träffades jag av skyfall, andra gången av hagel), jag har inte direkt städat och ej heller möblerat om. Jag är sjukt sugen på att ammoniakbehandla skåpluckor och dörrar efter att ha bevittnat fantastiska resultat av det inne hos grannen. Och det kan jag ju inte göra när bebis är här. Det är alltså lite nu eller aldrig över det här. Typ. Tåls att tänka på.
En tjock tös, 39+3
Leave a Reply