|
|
Att vara sin egen och inte gå i andras spår är för många ett flitigt upprepat mantra. Och självklart har jag det själv också som en viktig livsregel. Och därmed är detta också något jag önskar mitt barn. Att han eller hon går sin egna väg, tar för sig och vågar gå dit andra säger att man inte ska gå. En för övrigt märklig sak att fundera över. Då vi bara är drygt halvvägs genom graviditeten kommer det ta många år innan de livsavgörande valen stundar. Men ändå, hoppas valen blir enkla.
För övrigt dog vår bils växellåda i morse. En banal händelse i det fantastiska skede vi befinner oss i, men ändå. Jag menar, varför spara pengar inför en födsel när man kan lägga pengarna på en bil som helt tydligt inte vill leva..
En tankspridd make, 22+1
Lilla knodden sparkar och busar omkring. Vilket är typ mysigast i världen. Igår fick knodd till så pass starka sparkar att maken min tror att han kände något. Hur mycket som var ren vilja respektive ren spark är svårt att säga – men med tanke på hur pass starka knodds sparkar börjar bli så bör de banne mig kännas lite utanpå i alla fall.
Det känns som att jag har massor att göra, men ändå vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jag vill väldigt gärna rensa ur den stora garderoben – men med tanke på att jag inte kan pröva kläder så känns det som att för mycket kommer att bli slängt. Jag vet att majoriteten av mänskligheten har motsatta svårigheter – men jag är en slängapa. Det har krävts en del övertalningsförmåga att få mig att behålla mina fina, korta och vackra klänningar. Just nu stör de mig mest. Inte för att jag ser dem, de hänger ju i sådana där överdrag. Men jag vet att de är där och att det kommer dröja innan jag dels kommer i dem, dels känner mig bekväm i dem. Alltså tar de upp plats. Jag hatar saker som tar upp plats. Jag behöver ju plats. Till bebisen. Att vi sedan har ett 2x1x1 stort terrarium stående därinne, obebott, det är en annan femma. Det är min älsklings hem. Jag kan inte slänga/sälja Tjarlies hem eller något alls som tillhört honom för den delen. Går inte!
Nåväl, om jag skulle ta och vika lite tvätt. I eftermiddag blir det lite av en fotosession med maken. Det har inkommit önskemål om bebismage-bilder från flera håll så vi tänkte att det var dags att knäppa några. Kan ju vara kul att ha också. Mys! Även om halva bebismagen troligtvis är ett resultat av nutella och inte bebis.
En tjock tös, 22+0
… är bland det smaskigaste jag vet. Den är troligtvis inte så nyttig, men det är inte riktigt något som jag prioriterar just nu faktiskt. Det är ju så gott! Tomas har till och med skaffat mig en speciell nutella-kniv, vilken gör det möjligt för mig att nå samtliga gömmor i burken. Genialt! Jag älskar nutella och min man som förser mig med denna ljuvlighet. Jag börjar förstå varför vissa betraktar mig som smått bortskämd. Det är jag. Men i gengäld försöker jag vara gulligast i världen mot maken min, så att han vet om att allt han gör är uppskattat. Nu ska jag dock äta lite mer nutella och titta på min fina bebismage som blir större för var dag. Inte bara bebisen som växer… Hihi…
En tjock tös, 21+6
Svart, svart och svart med silverhjärta på. Det är en ganska så bra förklaring till helgens shopping. Det blev en del nya saker med andra ord. Naturligtvis i svart. Tanken var dock inte riktigt att vi redan nu skulle köpa spjälsäng, för det är enligt mig lite tidigt för det. Men när de rear ut en svart, snygg spjälsäng som så gott som matchar alla våra krav (kom igen, den är svart och snygg) – då måste man ju slå till. När man då vänder sig om och ser direkt på ett svart spjälsängsskydd, ja då är det ju lite som om ödet knackar på och ger en världens bästa deal. Samtidigt som jag spanade in detta spjälsängsskydd så lekte Tomas med ett svart armband från Lundmyr of Sweden. Eftersom jag fullkomligt älskar allt i hennes design så var jag tvungen att köpa det. Det är faktiskt ganska så praktiskt utöver att vara snyggt. Så att man kan hålla koll på när knodd åt senast, en hjälp fröken ibland-glömmer-jag-bort-vad-jag-heter kan behöva. Troligtvis.
Sedan så är det ju fördelaktigt att man kan välja när man vill ha den levererad. Så vi tog den inte så snabbt som möjligt utan sköt fram det hela. Känns lite bättre på det viset. Mest för att jag är brutalt medveten att när jag väl har sängen på plats så kommer jag tillåta mig själv att gå helt crazy i inredningen och på två dagar kommer jag dels ha ruinerat oss, dels ha allt klart. Ingen bra kombination. (Jag kan ju ha köpt massor av grejer redan och ställt undan dem i garderoben.)
En tjock tös, 21+4
Nej då, inte så farligt. Jag har ju varit korthårigare. Efter väldigt långt övervägande tog jag alltså mitt förstånd till fånga och kapade av mig håret. Det föll ju ändå sönder av sig självt så valet var ju kanske relativt enkelt. Många beskriver graviditeten som en av de bästa saker som någonsin hänt deras hår. Jag är ytterst tveksam till detta. Visserligen växer det fortare och blir en aning tjockare – men det behöver inte betyda något särskilt vackert. Tro mig. För att toppa detta så har jag även varit tvungen att inse att det här med att färga håret inte riktigt fungerar längre. Inte på grund av kemikalier, inte ens det kan få mig att avstå från svart och skinande hår, utan det vägrar helt enkelt sätta sig. Färgen bara rinner ur. Den tvättas bort som om det vore en toning. Vilket suger. Så, jag lydde min frisör och kastade nyss i en brun nyans. Även den lär väl kanske rinna ur, men eftersom den är närmre min naturliga hårfärg så kommer det åtminstone att se mindre zebra ut. Sammanfattningsvis: jag har inte bara kort hår numera, det är också brunt- samma färg som avföring med andra ord. Tur att jag är naturligt het i allt. Ptff.
En tjock tös, 21+1
Är det okej att fullkomligt skrika äntligen? Som jag har väntat på det ögonblicket! Men ändå så tog det mig med fullkomlig överraskning. I flera veckors tid nu har jag vant mig vid en massa fladder, små fjärilar som hoppar omkring i magen. Vilket i sig har varit helt underbart, men jag har ändå längtat efter en riktig spark. En sådan som verkligen känns som en spark. Igår kväll kom den, följd av en till – följd av flera till. Sedan dess har det fortsatt, och det är helt magiskt. Bästa känslan någonsin.
En tjock tös, 20+6
Det är en sjuk sak det där. Det där om att bli pappa.
Och nog för att det är fantastiskt att se sin frus mage växa och se den där blicken hon får när de ljudlösa sparkarna överraskar henne. Men som make och blivande pappa är det ibland väldigt svårt att förstå vad som egentligen händer.
Att det finns en liten individ där inne som växer så det knakar är självklart. Och de två gånger vi besökt ultraljudet har varit något av det sjukaste och vackraste jag sett. Men förutom besöken på sjukhuset och MVC är det svårt att förstå. För jag drabbas själv inte av besvären. Jag mår inte illa, jag går inte upp i vikt och jag har exakt samma smaklökar som för fem månader sedan.
Men helt normal ska jag nog inte påstå att jag är. Varje natt överträffar jag mig själv med bisarra drömmar och dagarna är fyllda med dagdrömmar. Jag har kommit på mig själv att, i huvudet, förklara vissa sakers tillstånd. Precis som om jag förklarade för ett barn.
Jag har även kommit på mig själv att bli arg när jag ser småbarnsföräldrar på stan som inte är överlyckliga. Jag får då förklara för mig själv att även småbarnföräldrar nog inte är glada hela tiden. Men just då och där är jag sur.
En galen sak är det, att vänta på en fantastisk sak man inte förstår.
Fundersam make, 20+2
Av väggarna och alla wallies åtminstone. Men det roligaste återstår fortfarande – den där biten som inkluderar möblemang och annat bebisrelaterat. Som en sådan där supersmart sopkorg till bajsfyllda blöjor. Det enda i möblemanget som vi redan införskaffat är en gungfåtölj. Mest bara för att den var så sjukt nedsatt prismässigt efter julrushen, men så ville jag ju också verkligen ha den. Eftersom jag är tokig i mjukisdjur så kan jag ju lova att det inte är en bristvara i detta hem, snarare tvärtom. Ändå har jag bara tagit fram vissa av dem för att bombardera gungfåtöljen. Det finns bl.a. två svarta sopsäckar fyllda av världens gosigaste mjukisdjur på Gotland som jag inte hämtat än…
Sedan tidigare har jag haft ett smått beroende till väggdekorer, framför allt wallies. Under renoveringens gång är inte detta något som har minskat. Till mitt försvar så är det ju inte mitt fel att det görs så otroligt söjta wallies till just barnrum. Det är dömt att misslyckats redan från start. Hur eller hur – välkommen in i barnrummet:
Vilket säger en hel del, eftersom min make är drop-dead-gorgeous. Men lilla knodd, ojoj, så vackert. Från den sekund som skärmen slogs på och jag såg det lilla hjärtat slå stadigt… Det var heligt. Jag registrerade knappt något alls, jag bara fortsatte att titta på det lilla hjärtat. Knodd, som kan vara ganska så busig, var lugn och lät oss se precis allt som vi och läkaren ville/behövde se. Två perfekta små fötter, två perfekta händer som vinkade och den gulligaste mun jag någonsin sett. Ska jag vara helt ärlig så såg jag inte ens att det var en mun, men efter att han poängterat det två gånger så blev den per automatik alldeles ljuvlig.
 Där har ni vårt lilla busfrö. 19 veckor och 6 dagar gammal. Enligt läkaren så var knodd alldeles perfekt och det kändes helt underbart att höra att allt verkligen var bra. Jag vet att jag ibland klagar, att jag tjurar lite extra över att jag inte får lov att dricka rödvin och mumsa mögelost – men det hör till. Ibland måste man få bli lite upprörd helt enkelt, som när man inser att man bara får äta 50gram lakrits om dagen. Inte för att jag typ någonsin äter lakrits, men det hör till att få bli tillfälligt upprörd. Men från den sekund som vi bestämde oss för att börja pröva, så har alla konstiga kosttillskott som smakar röv och det alkoholfria vitvinet varit så värt det. För det ledde oss hit. Men när jag har mina tjuriga stunder, för er egen hälsas skull, så kan det vara smart att inte påminna mig om hur lätt det gick eller hur värt det är. För jag vet det. Men i de stunderna vill jag inte höra just det. Då vill jag vara Lotta på Bråkmakargatan.
En tjock tös, 20+0
Yejj! Snart så, imorgon, då är det halvvägs! Jag tycker att det är en helt fantastisk milstolpe, vilken vi ska fira med ett ultraljud till kvällningen. Jag är som vanligt, i egenskap av att vara den nojigaste människan på jorden, alldeles förskräckligt nervös och förväntansfull. Det är väldigt häftigt att vårt andra UL görs precis när vi träder in i halvvägs, det medför ju att det blir betydligt mer detaljerat. Inte helt fel. Väntan har dock varit nästintill olidlig. Eftersom det är dagen D så har ju knodden bestämt sig för att vara extra lugn och beskedlig. Inget buffel, inga sparkar, inget alls. Normalt sätt hade jag kanske inte registrerat detta (eftersom knodd är som livligast just när jag ska sova), men nu när jag är nervös så både registrerar och förfäras jag av det. Typiskt.
Hur eller hur så har vi startat renoveringsprojekt barnrum. Väggarna är slipade, spacklade, slipade och numera täckta av renoveringstapet och 2 lager grundfärg. Idag ska ett lager vitt-vitt-vitt upp på väggarna så att vi snart får känna oss färdiga. Massa wallies har jag köpt och redan satt upp två >< En på dörren in till rummet och en på garderobsdörren. Mycket fint. Det känns kul, att det är på G. Oavsett om vi kommer att bo kvar där eller inte så är det ju bra att rummet är iordninggjort klokt. (På lördag ska vi på husvisning! – så håll tummarna ;p)
En tjock tös, 19+6
|
|
