Om förunderliga funderingar.

Det är en sjuk sak det där. Det där om att bli pappa.

Och nog för att det är fantastiskt att se sin frus mage växa och se den där blicken hon får när de ljudlösa sparkarna överraskar henne. Men som make och blivande pappa är det ibland väldigt svårt att förstå vad som egentligen händer.
Att det finns en liten individ där inne som växer så det knakar är självklart. Och de två gånger vi besökt ultraljudet har varit något av det sjukaste och vackraste jag sett. Men förutom besöken på sjukhuset och MVC är det svårt att förstå. För jag drabbas själv inte av besvären. Jag mår inte illa, jag går inte upp i vikt och jag har exakt samma smaklökar som för fem månader sedan.

Men helt normal ska jag nog inte påstå att jag är. Varje natt överträffar jag mig själv med bisarra drömmar och dagarna är fyllda med dagdrömmar. Jag har kommit på mig själv att, i huvudet, förklara vissa sakers tillstånd. Precis som om jag förklarade för ett barn.
Jag har även kommit på mig själv att bli arg när jag ser småbarnsföräldrar på stan som inte är överlyckliga. Jag får då förklara för mig själv att även småbarnföräldrar nog inte är glada hela tiden. Men just då och där är jag sur.

En galen sak är det, att vänta på en fantastisk sak man inte förstår.

Fundersam make, 20+2