Vilket säger en hel del, eftersom min make är drop-dead-gorgeous. Men lilla knodd, ojoj, så vackert. Från den sekund som skärmen slogs på och jag såg det lilla hjärtat slå stadigt… Det var heligt. Jag registrerade knappt något alls, jag bara fortsatte att titta på det lilla hjärtat. Knodd, som kan vara ganska så busig, var lugn och lät oss se precis allt som vi och läkaren ville/behövde se. Två perfekta små fötter, två perfekta händer som vinkade och den gulligaste mun jag någonsin sett. Ska jag vara helt ärlig så såg jag inte ens att det var en mun, men efter att han poängterat det två gånger så blev den per automatik alldeles ljuvlig.
Där har ni vårt lilla busfrö. 19 veckor och 6 dagar gammal. Enligt läkaren så var knodd alldeles perfekt och det kändes helt underbart att höra att allt verkligen var bra. Jag vet att jag ibland klagar, att jag tjurar lite extra över att jag inte får lov att dricka rödvin och mumsa mögelost – men det hör till. Ibland måste man få bli lite upprörd helt enkelt, som när man inser att man bara får äta 50gram lakrits om dagen. Inte för att jag typ någonsin äter lakrits, men det hör till att få bli tillfälligt upprörd. Men från den sekund som vi bestämde oss för att börja pröva, så har alla konstiga kosttillskott som smakar röv och det alkoholfria vitvinet varit så värt det. För det ledde oss hit. Men när jag har mina tjuriga stunder, för er egen hälsas skull, så kan det vara smart att inte påminna mig om hur lätt det gick eller hur värt det är. För jag vet det. Men i de stunderna vill jag inte höra just det. Då vill jag vara Lotta på Bråkmakargatan.
En tjock tös, 20+0
Leave a Reply