|
|
Jajjemen. Nu har vi äntligen bil igen! Den är minst sagt efterlängtad. Känslan av att kunna ta sig utan att vara beroende av buss är obeskrivlig. Det ska firas med att besöka återvinningsstationen så det heter duga i eftermiddag! Jag kan det där med att fira jag… Nej men, sedan vår sötnos checkade ut så har vi helt enkelt hamstrat papper, plast och glas. Helt klart en hel del pant också. För att inte tala om de gamla utemöblerna. Vi gjorde ju dessutom om till barnrum i samma veva där, så än ska lite spånskivor, tapetrester och annat skit också kastas… Kolla så fin:
Bäst av allt med bilen är ändå det som stavas IKEA och PLANTAGEN. Det betyder att jag numera kan färdigställa både barnrum och uteplats lagom till påsk! För att vara ärlig så ligger prio på uteplatsen. Direkt när jag kommer hem i eftermiddag blir det till att organisera allt som ska slängas, samt plocka fram det som ska ut på taket. Eventuellt ska jag ta mig en omgång med de nya utemöblerna. Dåligt väder förstörde lackningen, så den måste göras om. Inne hos grannarna blommar det dessutom tokfint, så det känns lite som att vi förstör den fina vårkänslan på taket. Bättring på oss omgående!
Nu ska jag dock återgå till mitt fnissade. LillaBus har nämligen ett intensivt twist and turn pass pågående på högra sidan, vilket kittlar sådär dödsskönt i kistan. Så jag sitter här och fnissar för mig själv. Man kan ju inte alltid se riktigt klok ut…
En tjock tös, 29+4
Vad trevligt att ni kunde komma! Hur länge planerar ni att stanna månntro? Jaså det säger du, några månader ja. Jag vet inte riktigt om jag är helt okej med det. Gästvänlighet är inte riktigt min grej. Dessutom börjar det bli lite trångt här. Ont om utrymme. I all denna trängsel så är det egentligen bara en gäst som är inbjuden, och samtidigt väldigt välkommen. Ett litet bus, som väldigt snart kommer att vara hos oss. Hur får buset plats? Det börjar minsann bli lite knökigt därinne, den dagliga rutinen är ju att bli både knäad och armbågad. Mys. Slutsatsen är alltså att vare sig korvfingrar, dubbelhaka, äppelkinder, tredubblad bakdel, feta armar och mastodontlår är vare sig inbjudna eller välkomna.
Jag och min nya siluett ska dock bege oss ut på äventyr den här helgen. En tripp till Skåneland och svärföräldrar finns på agendan. Födelsedagar ska firas och bil ska hämtas. På söndag bär det av hemåt igen – men inte i tåg – utan i bil. Så skönt! Det här med att vara billös har inte klätt mig väl. Obeskrivligt skönt kommer det att bli att åter igen kunna åka till återvinningen och tippen! Yupp, när jag städar så slängs saker. Nu är de samlade i kassar och på hög inne i garderoben. Så mycket glas… Dessutom blir det en tur till Blomsterlandet och till Plantagen – jag ska köpa mig vårmys som jag tillsammans med mina nya korvfingrar ska plantera. Fnys.
En tjock tös, 29+1
Det känns som om sommaren är här! Tänk så varmt solen skiner och hur behagligt vinden tar sig fram. En alldeles sagolik dag om jag får säga det själv. Personligen får jag dock beundra den inifrån men så fort jag kommer hem ska jag minsann gå lös på uteplatsen. Den ska både städas och tvättas. Yupp, jag förstår fullkomligt att detta går stick i stäv med utlåtanden i föregående inlägg – men är solen framme så är den. Då måste jag få lov att ta mig an lite ansträngningar, särskilt sådana som är bra för själen. Att påta på uteplatsen är perfekt. Måste ju förbereda för alla blommor som ska sättas! Sedan måste möblerna som ännu är hela plockas isär och bäras ner i förrådet. Eftersom så mycket gått sönder och Jysk slutat tillverkningen av denna grupp, (såklart då den trillar sönder stup i kvarten), blir det ju som så att en ny möbelgrupp ska inhandlas. I trä, en sådan där med en mysig gammal bänk vill jag ha. Vi-bor-på-landet-känsla. Åååh – vad jag längtar till att klockan ska bli hemfärd!
En tjock tös, 28+4
…börjar bli väldigt aktiv. Sådär så att man kan se magen studsa omkring och leva sitt eget liv. Spelar ingen roll om jag sitter ner, står upp, ligger eller går. Buset ser minsann till att det är livat. Mysigast i världen är det. Mindre mysigt är det att gång på gång upptäcka nya saker i vardagen som numera är för ”tunga” ansträngningar. Jag är bra envis av mig, men när envishet belönas med sammandragningar och förvärkar är jag inte så kaxig längre. Nu tänker jag dock trotsa den lilla och baka en morots-rulltårta. Jag är säker på att resultatet kommer uppskattas.
En tjock tös, 28+3
En aning sådär, eller egentligen fullkomligt. Jag är i själva verket så inoljad att jag snart kommer att halka på mig själv. Det är tanken på eventuella bristningar, ni vet sådana där mörklila som får ens mage att se ut som att man blivit riven av en tiger? Jag kan nog faktiskt vara mer rädd för dem än att i realiteten bli riven av en tiger när jag tänker efter. I slutskedet av graviditeten är det vanligt att de poppar upp, så pass vanligt att mellan 50-90% av alla gravida kvinnor får dem. De går inte att förhindra och när du väl fått dem får du leva med dem. Har du tur så smalnar de av och blir smått silvriga efter några år. Beach 2012, nope.
Jag är alltså besatt av tanken på hur jag ska gå till väga för att slippa dessa. Därav anledningen till att jag snart halkar på mig själv. Åhléns bör dock vara ganska så nöjda, för om det fortsätter så här kommer de inom kort sälja slut på mandelolja (á 270 kronor för en pytteliten flaska). Jag ska inte ha några. Sådeså. Jag kommer med andra ord få massor. Se ut som en zebra.
En tjock tös, 27+6
F – Vad ska vi göra?
Plötsligt hör jag orden. Jag läser. Frida har dator i knät och på tv pågår ett program som vi halvtittat på. ”Det här?”, svarar jag och undrar vad som hänt. Snart är hon uppe och promenerar runt i lägenheten. En lite joggliknande dansgång som tar henne runt, runt, runt i vårt hem. Så gör hon ofta, min fru. Utan förvarning händer något som får henne att resa sig upp och gör något helt annat.
Hur hon gör på sitt jobb när andan faller på att göra något tokigt vet jag inte. Men ibland plingar det till och jag får ett helt vansinnigt sött och underbart mess. Glad svarar jag och tänker att hon nog precis haft ett sådant där ögonblick igen. Ett sådant där ögonblick då hon blir lite tokig. Lite knasig. Men helt fantastiskt underbar.
Ibland är hon kanske lite obegripligt, men jag älskar henne. Min knastoka till fru.
Fundersamma maken, 27+4
Det är ungefär vad vi har sysslat med hela dagen. På ett ungefär. Vi började dagen nere på Babyproffsen och hämtade där ut den förbeställda spjälsängen. Att bära hem dem var något jag gärna inte gör om igen, även om den bara vägde typ 10-11 kilo. Det finns en anledning till att de avråder gravida kvinnor att bära tungt – men, så värt det! Efter att fixat i ordning den och fyllt den med mjukisdjur, (i väntan på att vi ska införskaffa oss madrass, täcke och kudde), blev det en tur på stan för att ”fönstershoppa” på Rum Interiör. Jag vill köpa allt där, men prislapparna brukar inte ge mig det nöjet. Av någon anledning så reade de ut just den mattan jag gått och dreglat över, men bittert accepterat att jag skulle få köpa en budgetvariant av på typ Rusta. Inte nog med att den var på rea – den var så pass nedsatt i pris att den blev billigare än alla fula kopior. Kärlek!
Det har blivit en hel del klädinköp också. Helt omöjligt att låta bli när allt är så fint. Se så fint:
Det återstår ju fortfarande en hel del att göra. Det saknas någon form av byrå, ett avlastningsbord, ett skötbord, lite lampor och framför allt dekorationer i massor till bland annat väggarna. Jag vet dock precis vad jag vill ha och hur jag vill ha det – så när vi får bilen då jävlar smäller det! Vidare så hittade jag drömprylen på Åhléns idag. En gigantisk Barbaskön! Hur stor och mysig som helst att kramas med. Eftersom jag inte lyckades försvara utgiften 600 riksdaler följde den inte riktigt med oss hem. Så numera står den högst på önskelistan. Känn dig träffad om du tillhör den kategori av människor som är obligerad att köpa saker till vårt ofödda barn. Barbaskön 1 meter hög – Åhléns. Nu.
En tjock tös, 27+2
Det lite som att vinna på lotto. Plötsligt så händer det. Framför dig sitter en trevlig individ som faktiskt lever upp till det där yrket som kallas barnmorska. Hon är glad, skrattar varmt och istället för att döma dig så kramar hon om dig. Att du ätit på tok för mycket nutella skrattar hon lite åt samtidigt som hon skruvar upp volymen så att barnets hjärtljud hörs extra tydligt. Det låter alldeles perfekt, precis som det ska. Sedan tar hon fram måttbandet för att mäta vad det nu var hon ville kolla – du är precis där jag vill att du ska vara. Lite orolig var jag allt över vikten, men den var tydligen också väldigt bra. Vare sig för mycket eller för lite. Så det känns bra. Hennes trevlighet gjorde mig lugnt och hon bedyrade vid flertalet tillfällen att vi skulle få ha kvar henne resten av tiden. Yejj! Tomas blev dessutom överlycklig så fort han hörde henne skånska dialekt. Det var trygghet.
För mig var det trygghet att hon direkt bokade in oss på ett samtal med en förlossningsläkare, så att vi kan gå igenom en förlossningsplan och fastställa en sådan. Så det rullar framåt. Med cirkus tolv veckor kvar nu så är det ju inte helt fel att det börjar hända saker. Jag har dock lite svårigheter med att förstå att jag idag går in i den 28:e graviditetsveckan. Snart är det juni. Då blir det bebis. BEBIS. Jag ska bli mamma. MAMMA. Vad betyder det egentligen? Väldigt läskigt när man tänker på det. Väldigt spännande också för den delen.Mest spännande. Lite läskigt.
En tjock tös, 27+0
Igår var vi på vår näst sista föräldraträff. Träffen var förlagd på den Öppna förskolan för att vi skulle lära oss hitta dit och även få information. Träffen var den definitivt bästa hittills med vettig information om bland annat nyfödda barns sjukjournaler och hälsobesked. Det visades även en, överraskande nog, bra film om den första tiden efter förlossning.
När de sa att vi skulle få se en film blev jag först skeptisk och trodde att det skulle vara någon journalfilm. Så var det tack och lov inte utan en riktigt vettig film om vardagen. Man fick träffa 2-3 par som berättade om de första veckorna efter BB. Bra och klok film som svarade på många frågor.
Men kvällens stora händelse skedde faktiskt innan vi ens kommit fram till förskolan. Den ligger nämligen i kvarteret Oxhagen. Ett kvarter som jag bodde i under mitt första år i Kalmar. Då var jag nymuckad och ny i studentlivet och flyttade ihop med en klasskompis jag inte kände. Han och jag blev snabbt goda vänner och under det där året festade vi så som 21-åringar gärna gör. Hur många gånger jag vinglat hem genom de där gatorna kan jag inte svara på, men många är det. Studentlivet är intensivt och vi gjorde allt för att njuta av det.
Efter ett år i den illa planerade tvåan flyttade jag och min vän isär och hittade varsin etta i ett annat kvarter. Sedan dess har jag inte varit i Oxhagen, förens igår. Då vi besökte den Öppna förskolan.
Det var många år sedan jag bodde i kvarteret och mycket har hänt sedan dess. Självklart utvecklas man ständigt och även jag mognar sakta men säkert. Den egna mognaden och utvecklingen är dock väldigt svårt att sätta fingret på då det sker ständigt. Men då jag inte befunnit mig i Oxhagen på så länge blev det genast väldigt tydligt att jag inte längre är riktigt samma person. Eller jo, samma person, men inte med riktigt samma inställning till saker.
Det är en spännande sak det där med utveckling. Allt har sin tid och festerna i Oxhagen var underbara på sin tid. Fast hade någon frågat mig då om vad jag skulle göra fem år senare hade det sista jag svarat vara att besöka förskolan. Då visste jag inte ens att det fanns en förskola på platsen, även om jag stått mindre än fem meter från dörren och väntat på vänner innan vi gått till förfesten.
Livet är i sanning underbart. Och med tanke på de förändringar i våra liv som nu ligger på lur kommer det fortsätta så.
Fundersamma maken, 26+6
|
|
