Igår var vi på vår näst sista föräldraträff. Träffen var förlagd på den Öppna förskolan för att vi skulle lära oss hitta dit och även få information. Träffen var den definitivt bästa hittills med vettig information om bland annat nyfödda barns sjukjournaler och hälsobesked. Det visades även en, överraskande nog, bra film om den första tiden efter förlossning.
När de sa att vi skulle få se en film blev jag först skeptisk och trodde att det skulle vara någon journalfilm. Så var det tack och lov inte utan en riktigt vettig film om vardagen. Man fick träffa 2-3 par som berättade om de första veckorna efter BB. Bra och klok film som svarade på många frågor.
Men kvällens stora händelse skedde faktiskt innan vi ens kommit fram till förskolan. Den ligger nämligen i kvarteret Oxhagen. Ett kvarter som jag bodde i under mitt första år i Kalmar. Då var jag nymuckad och ny i studentlivet och flyttade ihop med en klasskompis jag inte kände. Han och jag blev snabbt goda vänner och under det där året festade vi så som 21-åringar gärna gör. Hur många gånger jag vinglat hem genom de där gatorna kan jag inte svara på, men många är det. Studentlivet är intensivt och vi gjorde allt för att njuta av det.
Efter ett år i den illa planerade tvåan flyttade jag och min vän isär och hittade varsin etta i ett annat kvarter. Sedan dess har jag inte varit i Oxhagen, förens igår. Då vi besökte den Öppna förskolan.
Det var många år sedan jag bodde i kvarteret och mycket har hänt sedan dess. Självklart utvecklas man ständigt och även jag mognar sakta men säkert. Den egna mognaden och utvecklingen är dock väldigt svårt att sätta fingret på då det sker ständigt. Men då jag inte befunnit mig i Oxhagen på så länge blev det genast väldigt tydligt att jag inte längre är riktigt samma person. Eller jo, samma person, men inte med riktigt samma inställning till saker.
Det är en spännande sak det där med utveckling. Allt har sin tid och festerna i Oxhagen var underbara på sin tid. Fast hade någon frågat mig då om vad jag skulle göra fem år senare hade det sista jag svarat vara att besöka förskolan. Då visste jag inte ens att det fanns en förskola på platsen, även om jag stått mindre än fem meter från dörren och väntat på vänner innan vi gått till förfesten.
Livet är i sanning underbart. Och med tanke på de förändringar i våra liv som nu ligger på lur kommer det fortsätta så.
Fundersamma maken, 26+6
Fiiiiiint!