Hajjemen, då vart det lördag igen och med den kom kameran fram. Det var ett tag sedan bloggen uppdaterades med bilder och sedan senast har det minsann dykt upp saker som kräver bilder. Enjoy.
Fotografiska maken & En tjock tös, 33+2
|
|||||
|
Detta med graviditet är minsann något som är både underbart och spännande. Grejandet med barnkammare är sedan både rogivande och skönt då det innebär en handgriplig handling som ökar känslan av beredskap. Det finns dock delar av det hela som är mindre skönt. Det har lite att göra med det faktum att min och Fridas graviditet så smått börjar röra sig mot sitt slut. En graviditet innebär nämligen en hel karavan med kroppsliga förändringar för den kvinnliga kroppen. Dessa förändringar medför i sin tur en hel den obekvämlighet. Och det är här som hela situationen blir jobbig. För inte på något vis kan jag få inblick hur hela förändringen verkligen känns. Frida är allt som oftast glad och de senaste veckorna har jag allt mer kunna skönja det omtalade skimmer som omgärdar gravida kvinnor. Och Fridas minspel och kroppsspråk när den lilla boxar runt är underbart härliga. Det finns dock en baksida på graviditetsmyntet, smärtan. För när det inte är underbart och rosenskimrande är det faktiskt riktigt jävla jobbigt att vara gravid. Som oförstående bisittare innebär smärtan en känsla av maktlöshet. En maktlöshet när jag vaknar om natten och ser Frida ställa sig upp för att motverka krampen en tredje gång. En maktlöshet när jag ser henne må dåligt. Och en maktlöshet över sakerna som hon får höra. Att vara gravid innebär nämligen att folk får för sig att de kan säga precis vad de vill. Meningar så som ”Oj vad stor du har blivit”, ”Är du säker på att det inte blir tvillingar?” och ”Du måste väl vara i nionde månaden nu va?” är strofer som folk anser vara kloka yttringar till gravida. Så är det inte. Gravida har det nämligen riktigt jävla jobbigt ändå, de behöver inte era skämt och liknelser. En fundersam make, 33+0 …är det väldigt gott med glass. Särskilt pistasch. Det är den absolut bästa medicinen. Igår genomlevde vi vad som kallas för falskt alarm. Jag var inte särskilt orolig eftersom jag tyckte det gjorde på tok för lite ont. Missförstå mig rätt, jag vill inte ha mer ont – men jag är smart nog att inse att det bör kännas en hel del mer än vad det faktiskt gjorde. Det var dock skrämmande regelbundet, med cirka 8 minuter mellan varje värk från klockan 14.00 till 23.30. Sedan slocknade jag helt slut. Så jag vet inte. De fem-sex gånger jag har varit uppe i natt så har de fortfarande funnits där, men det var bara att invänta paus och sedan somna igen. Så det var gott. Nu idag så är regelbundenheten helt väck. Jag är lite mör i ryggen och ganska så trött, men samtidigt väldigt glad. Det är bara ett fåtal i timmen som kommer nu. Så ja, jag är nöjd. Jag menar, den här veckan är ganska så hektisk på jobb så något sabla barnafödande har jag minsann inte tid med. Kommer inte på fråga! En tjock tös, 32+6 Den är stor. Drömmen alltså. Magen också. Men nu fokuserar vi på drömmen om ett par vita Converse Dance. Ni vet de där som ser ut som ett par Ballerinas men samtidigt är precis som Converse? Jag har i alla fall köpt ett par. Okej, två par. Mest bara för att jag inte riktigt kan bestämma mig för vilken storlek jag bör ta. Mina ”nya” fötter gör det lite svårt för mig. Jag räknar nitiskt med att få tillbaka de gamla lagom till juli. Så nu är jag i valet och kvalet, hur eller hur så har drömmen gått i uppfyllelse och det känns bra. Tåls att tillägga att jag endast haft denna dröm sedan typ i påsk, då mamma presenterade mig för dem. L j u v l i g a. På tal om påsk så kan det ha varit den bästa ledigheten på riktigt länge. Det hela började med fyra dagar på Gotland, där vädret var magiskt och sällskapet fullkomligt underbart och komplett. Bästaste mamma sydde dessutom ett lapptäcke till bebis. Finaste jag någonsin sett och nu hänger det sådär fint på spjälsängen. Bilder kommer att presenteras vid ett senare tillfälle. Det är ju makens jobb att vara fotograferande. En av anledningarna till att vi tog med oss bilen till ön var för att vi skulle hämta barnvagnen som mamma och pappa skulle köpa till oss. Wow! Den är helt fantastiskt fin! Inte bara det – underbara Elin skickade med så mycket mer. Åkpåse, babysitter, bärsele och två kassar med kläder, skor och ytterkläder. Jisses! Helt tokigt underbar hon är! Så i och med det så är vi faktiskt färdiga. Ni skulle ha sett bilen på vägen hem, aningens fullproppad… Bästaste lillebror hade dessutom passat på att göra en del shopping till bebis när han var i Los Angeles och Las Vegas. My God så vackert! Mamma hade i sin tur också shoppat lite till bebis liksom pappa som hade gått lös i MoDo-shoppen. Loving it! Vi har nu komplett utstyrsel för en liten MoDo-it. Jag är väldigt lycklig! Blivande morbror har även försett LillaBus med en komplett utstyrsel tillhörande Djurgården – så LillaBus kommer att bli lite sådan också. Framför allt vagnen eftersom vi fick häftigaste ”Skattemärket” av honom Nu är dock kafferasten slut, så dags att överge skrivandet för dagen. Det är himla skönt att vara tillbaka på jobb – kloka rutiner. Att veta vad man ska göra under dagen och införliva normal dygnsrytm igen. Det har varit skönt att vara ledig, men en och en halv vecka räcker mer än väl! Vi får väl se hur det känns om några veckor, magen börjar ju faktiskt bli rätt tung. Däremot har bebis ännu inte sjunkit ner alltför mycket och ont om plats verkar det ju inte vara med tanke på hur det sparkas och har sig ö v e r a l l t. Lite alien är det att man ibland kan skymta typ en fot, en axel och rumpa på magen… Haha… En tjock tös, 32+4 Jag har bestämt mig. Det blir inge mer nutella under resten av denna graviditet. Satt precis och slevade i mig som om det inte fanns någon morgondag och fick då syn på Hedda. Ett nytt tillskott i samlingen dubbelhakor. Hedda är dock inte riktigt som alla andra – för hon åt upp dem. Jag tror inte riktigt att jag kan skylla denna gigant på bebis. Det är nutella. Rakt av. Dessutom är ju burken slut. En tjock tös, 32+1 Det gäller att hänga med när jag har ledigt. Eller när jag är sjuk. Det liksom kliar i fingrarna och att bara slå dank ger mig gråa hår. Eftersom jag blev totalförbjuden renovering under detta påsklov så har jag haft fullt upp med att hitta andra projekt. Inte särskilt svårt. Städar man på ett ställe stökar man per automatik till på ett annat. Veckan startade lite segt med endast lite bygga-ihop-Ikea-möbler. Trots det så måste jag nästan erkänna mig stolt över denna veckas bedrifter och i särskildhet denna dags. Dagens checklista:
Tvättmaskinen är fortfarande igång men i övrigt ligger jag skönt nedsjunken i soffan. Det är nästa lite sjukt att man numera kan gå omkring inne i barnrummet. Att det ser sådär städat ut. Att om man öppnar garderoben så möts man av ett smart och välorganiserat klädkaos. Likaså i byrån. Att om man tittar ned i spjälsängen så är den bäddad. Likaså barnvagnen. Sjukt! Nu kan man dessutom tjuvkika ner i Akademibokhandeln eftersom de där fula plasttrianglarna äntligen är rena. Det stör mig dock lite vilken tid allt tar när man är i åttonde månaden. Fy sjuttsingen så fet jag är. Det väller över lite varstans. Ni har väl inte missat att vi pratat massa strunt i radion i tisdags? Vi vart inbjudna till att prata om vårt bröllop i Las Vegas i P4′s program Skvallertorget. Riktigt trevligt! Så om ni missade det så kan ni hitta det i deras arkiv. Märk väl att de spelar ”vår låt” med Elvis och hur vi beskriver vilka känslor den tar fram… Vi fick oss ett gott skratt när vi kom hem och lyssnade och insåg att det inte riktigt var rätt version av låten.. Haha… Se/hör här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3101&artikel=4473941 En tjock tös, 32+0 …så bloggande är det lite ont om. Men bättring på det ska ske. Dock inte idag. Solen skiner alldeles tokhärligt och jag tog precis ut en väldoftande paj ur ugnen. Det finns med andra ord inget att klaga på. En dag snart ska jag dock uppdatera lite här, bl.a. om den tokigt underbara påskhelgen vi firade på Gotland och framgångarna med barnrummet. Nu kan man gå in hela två meter i det utan att snubbla på något! Det ni! Fint som snus. På tal om snus bestämde min tandläkare åt mig att det är något jag ska sluta med när bebis är född. Jag har ju slutat med riktigt snus och trallar endast sådana där Onico för jämnan. Tydligen var inte det bra nog. Mina fingrar, för att inte tala om min trut, är tydligen på grund av snuspillande inte världens mysigaste för bebis. Vill inte jag vara den bästa möjliga mamma för mitt ofödda barn? När hon lägger fram det på det sättet kan jag ju inte protestera och göra som jag själv vill. Typiskt. Men vi lär ju spara en del pengar för nu har jag tvingat in Tomas på samma spår. Stackars karl. En tjock tös, 31+6 Det är precis vad jag önskar mig. Kunna sitta en hel dag i den underbara vårsolen och typ äta glass. I mängder. Eller åtminstone i någon timme. Det kan räcka med några minuter. Bara ge mig frisk luft och sol! Efter nattens vakenpass är jag i behov av energi i alla dess former. LillaBus hade en sådan där natt då det var extra roligt att sparkas, bufflas och trycka sig mot kisseblåsan. Missförstå mig rätt, jag älskar när LillaBus för en massa oväsen eftersom det är ett säkert tecken på att allt är bra därinne – men jag blir smått tokig när det rör sig om en hel natt. Nåväl, dags att sluta upp att klaga. (Trots min oerhört givna talang och fallenhet för det). Istället ska jag, mina golfbollar till ögon och min geléaktiga hjärnsubstans bege sig mot Kalmar. Det får bli en glass eller tre på det här. Eller en morot. En tjock tös, 30+4 Lördag och fotografi på tapeten. Förra helgens Skåneresa innebar att vi skippade fototagningen då och tog det denna helg istället.
Fotografiska maken, 30+2 Det här med att vara gravid, det har ju sina fördelar. Tanken är ju att det ska komma ut en söt liten bebis. Lite själva meningen med att vara gravid så att säga. I väntan på detta får man lov att äta mer än vanligt, falla för frestelser i form av onyttigheter och ens make passar upp som aldrig förr. Problemet är dock att han blir arg på mig mycket oftare nu. Inte för att jag är otrevlig och fet, utan för att han blir orolig. Så – när jag har tillbringat hela eftermiddagen med att påta i trädgården och med möblerna möts jag av en arg Tomas istället för en tacksam. Jag inser alltså helt plötsligt en begränsning i och med vår graviditet. Jag kommer troligen inte komma undan med att renovera hallen under påsklovet. Oavsett hur mycket jag ”ramlar” och ”råkar” få med mig en tapetvåd eller sju ner. Det tåls att tillägga att jag så gott som alltid renoverar eller har något annat större projekt under loven. Allt för att jag inte ska gå och bli galen. Kulan på magen kanske bidrar till att det tar lite längre tid – men den tar inte bort begäret av att göra saker. Tvärtom. Allt ska ju vara perfekt tills bebis kommer. Min personliga åsikt, som sagt – p e r s o n l i g a, är att saker och ting inte blir direkt bättre för mig av att slå dank, ta det lugnt eller vila. Ja, det gör ont. Som bara den. Foglossning suger och inte hjälper det där bältet alltför mycket. Trappor är rena mardrömmen och smidigheten existerar inte. Det är inget som kommer att ändras oavsett hur mycket jag vilar. Jag blir ju andfådd av att bara ligga ner. Däremot mår jag mycket bättre av att få saker gjort, även om det värker lite extra i ryggen. Det bidrar till att jag kan gå och lägga mig vid halv åtta med gott samvete. Sedan fattar ju jag med att det kan vara bra att slå av på takten när det närmar sig, så att bullen inte ploppar ut innan den är färdiggräddad. Men än så länge är det inte så nära, det finns gott om tid för diverse påtande, fixande och pysslande. Särskilt nu när det underbara vårvädret är här! Jag tycker minsann att min man istället borde bli lite glad över min produktivitet. Annars är jag ju bara den där flåsande valen som är otrevlig, fet och luktar svett. Ja, det är sant. Gravida Frida svettas tydligen. Uräckligt är det. En tjock tös, 30+0 |
|||||
|
Copyright © 2025 - två har blivit tre - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu
|
|||||
LillaBus har ju faktiskt redan sitt karriärsval färdigvalt, det blir ju antingen en liten hockeyspelare eller en framtida hockeyfru. Det bara är så. Och nej, tjejhockey är ingen riktig sport.
