Smärta som syns men inte känns.

Detta med graviditet är minsann något som är både underbart och spännande. Grejandet med barnkammare är sedan både rogivande och skönt då det innebär en handgriplig handling som ökar känslan av beredskap. Det finns dock delar av det hela som är mindre skönt. Det har lite att göra med det faktum att min och Fridas graviditet så smått börjar röra sig mot sitt slut.

En graviditet innebär nämligen en hel karavan med kroppsliga förändringar för den kvinnliga kroppen. Dessa förändringar medför i sin tur en hel den obekvämlighet. Och det är här som hela situationen blir jobbig. För inte på något vis kan jag få  inblick hur hela förändringen verkligen känns. Frida är allt som oftast glad och de senaste veckorna har jag allt mer kunna skönja det omtalade skimmer som omgärdar gravida kvinnor. Och Fridas minspel och kroppsspråk när den lilla boxar runt är underbart härliga.

Det finns dock en baksida på graviditetsmyntet, smärtan. För när det inte är underbart och rosenskimrande är det faktiskt riktigt jävla jobbigt att vara gravid. Som oförstående bisittare innebär smärtan en känsla av maktlöshet. En maktlöshet när jag vaknar om natten och ser Frida ställa sig upp för att motverka krampen en tredje gång. En maktlöshet när jag ser henne må dåligt. Och en maktlöshet över sakerna som hon får höra.

Att vara gravid innebär nämligen att folk får för sig att de kan säga precis vad de vill. Meningar så som ”Oj vad stor du har blivit”, ”Är du säker på att det inte blir tvillingar?” och ”Du måste väl vara i nionde månaden nu va?” är strofer som folk anser vara kloka yttringar till gravida. Så är det inte. Gravida har det nämligen riktigt jävla jobbigt ändå, de behöver inte era skämt och liknelser.

En fundersam make, 33+0