|
|
Att vara gift med världens bästa person har sina fördelar. Jag är med andra ord ruskigt bortskämd med saker som betyder något. De där små sakerna som gör livet lite extra värt att leva. Mat på bordet när jag inte riktigt orkar laga något, disken diskad när jag varit lat och låtit bli, rostade mackor (ost&marmelad utan de där bitarna) och kaffe på termos varje dag till frukost. I kylen finns alltid blåbärssoppa, kolsyrat vatten och Onico. På skänken finns där alltid citroner och apelsiner eller någon annan form av frukt som jag under dagen yppat intresse för. Hur är det möjligt? För jag vet minsann med mig att jag väldigt sällan är nere på Konsum för att inhandla dessa ljuvligheter. Exempelvis, igår när jag kom hem från jobbet tänkte jag gå och köpa apelsiner men ville först lämna av väskan. Väl hemma vad möter mig då inte på skänken? Apelsiner i mängder.
Så jag kryper ner i soffan, äter en apelsin eller två och somnar sådär väldigt förnöjd. En timme senare väcks jag av att världens bästa man kommer hem. Med sig har han den finaste buketten av liljor som jag någonsin sett. Enkel och ren – precis som jag vill ha det. Men så drar han fram finaste kortet och jag blir alldeles varm och tänker att bättre än så här kan det aldrig bli. Då tar han fram ett kort till, ett kort till lillfisen inne magen med den finaste skrivna texten (hallå, han är ju faktiskt journalist). Obeskrivligt. Han är bra så, min man.
Så ikväll är det äntligen dags för DÄJTNAJJT. Hemma hos oss innebär det asiatisk mat, (yupp, det är min nya grejj och om det inte vore för att jag tycker det är pinsamt att gå dit varje dag så hade jag gjort det), TLC och en massa vad-vi-längtar-efter-lilla-bebisen-snack. Mys och massor av kärlek. Ikväll bjuds det dessutom på att lyssna på bebisens hjärtslag för första gången!! Vår Angel Sound ligger och väntar på att bli uthämtad på Pressbyrån. Den inkom 09.54, men jag kan ju inte gå och hämta den utan Tomas. Första gången måste vi ju lyssna tillsammans. Men tro mig, det är inte helt enkelt att vänta. Jag har nog redan ringt tjugosju gånger för att påminna om att jag vill att han ska komma hem. Nu. På studs.
En tjock tös, 24+1
Min Frida har alltid varit förtjust i skor. Och även om jag inte är någon skovirtuos gillar jag skarpt min frus smak. Nu var det dock ett tag sedan hon spatserade runt i sina höga klackar. Fast skorna står på rad ovanför TV:n, redo att användas när andan faller på.
Och ibland hittar jag min Frida i myskläder under en filt i soffan och tittar på film. Utöver mysstassen sticker hennes fötter ut från filten och vad sitter på dem om inte ett par skarpa klackskor med höjd på cirka 15 centrimeter.
I dag fick hon äntligen hem ett par nya skor. Och inte bara är de de hittills högsta hon äger. De blev även genast utsedda till de nya favoriterna.
Underbar är hon, min fru.
En glad make, 24+0
Det är klart att det är en Elvis som bor därinne. Knodd har lyckligtvis ärvt sin mammas genialiska förtjusning i Elvis. Denna upptäckt gjordes under den tidiga morgonen då jag dansade omkring i lägenheten med Elvis på högsta volym. Jag har under en tid nu följt alla anvisningar och spelat musik för lilla bebis. Allt från det ack så populära klassiska till det väldigt enerverande poppiga som tydligen kallas radio. Knodd skrämde halvt livet ur mig genom att reagera hastigt på Britney Spears, men som tur var så var det en engångsföreteelse. Däremot, idag, när jag drämde igång tonerna av vackra Elvis – jisses vilken reaktion! Som bebis dansar omkring därinne. Hur kul som helst. Stänger man av så tystnar knodd, byter man till något annat upphör dansandet och så fort man knäpper igång något av Elvis så blir det glatt igen.
Men det är inte ens det bästa av denna fantastiska nyhet! Knodd har som specialitet att vara väldigt aktiv när jag önskar sova, vilket självklart leder till sömnlöshet. Så förut när jag skulle vila mig en stund så kickade knodd självklart igång. Trött, lite smått irriterad, så prövade jag med att dra igång lite lugna toner av kära farbror Elvis. Efter en liten stund av vridande och vändande så blev knodd helt lugn. Halleluja! Jag har visserligen inte prövat med annan musik för detta syfte, men eftersom det verkar fungera med Elvis så ser jag ingen anledning att experimentera… ;p
Btw – i eftermiddag är det dags för första träffen med föräldragruppen! Jag är lite nervös, eftersom jag inte är så förtjust i folk. Särskilt sådana där positiva människor som tvättar munnen med tvål. Men Tomas är väldigt upprymd och har lovat att sköta socialiseringen. Jag i min tur har lovat att le lite sött och inte kommentera hur folk ser ut. Högt.
En tjock tös, 23+5
Det är en ganska så bra sammanfattning av min söndag. Hur den kommer att bli. Hittills kan jag kryssa av någon påse M&M’s och TLC från listan, vilket jag startade min förmiddag med. Jag kommer även att fortsätta min dag på det viset, eftersom TLC har världens bästa TV-tablå idag. Det hade de även igår kväll – kom inte i säng förrän närmare midnatt. Mycket ovanligt för att vara jag. Senare i eftermiddag blir det premiär för grillning tillsammans med JoJo. Yejj! Jag älskar grillat, så för att fira det så blir det även lite rabarberpaj. Nu när vi är billösa måste vi dock nöja oss med utbudet på KonsumCity, så någon färsk rabarber blev det inte. Men fryst funkar också. Hoppas jag. Hur det än blir idag så kommer den här dagen ändå gå till historien som en av de absolut bästa. Jag har en liten spelevink i magen som bufflar runt som en tok, sparkarna är nu så pass starka att jag till och från hoppar till av ren chock. Vem slog mig i magen?
En tjock tös, 23+3
Inne i vecka 24 nu och då kändes det rätt att plocka fram kameran. Kände även min första riktigt tydliga spark idag, den var så tydlig att Frida skrämt tittade på mig och frågade om jag slog till magen. Märklig situation att behöva förklara för sin gravida fru att man inte slagit till hennes mage.
Men sparken var tydlig. Och det var coolt.
Fotografiska maken, 23+2
Som rubriken antyder kommer detta inlägg i bloggen att handla om biverkningar som kommer av en graviditet. Och vem är mer lämpad att berätta om dessa små tokigheter än den gode maken?
Men detta inlägg kommer inte bli ett kapitel i ta´t-lugnt-halsbränna-är-vanligt-boken. För alla de vanliga graviditetsbiverkningarna finns det nog med böcker och bloggar om. Nej detta inlägg ska handla om den sistnämnda biverkningen i rubriken, nämligen benägenheten att baka kakor.
Nog för att min Frida alltid varit glad i att stå i köket och hon har alltid varit en hejare på att laga goda maträtter och bakverk. Det har tidigare dock inte varit lika vanligt att hon spontanbakar två rulltårtor och en hög med mandelkakor på en lördagsförmiddag.
En annan sitter skönt nedsjunken i soffan och njuter av vilan och ledigheten en helg innebär, kanske har vi en film igång på tv:n. Då, helt plötsligt reser hon sig upp. Själv tänker jag att hon ska springa på toaletten eller göra något annat dylikt. Men istället för att höra toadörren stängas hör jag skrammel med skålar, bunkar och en mängd ingredienser. Jahopp, tänker jag, då var det dags för bakning igen.
För Frida kan helt plötsligt få ett väldans sug efter kakor numera. Och då är jag alltid redo att kila till affären(som tack och lov ligger 30 meter från vår trappuppgång). Men nej, detta kaksug kan inte mättas med konsums torra vetelängder och intetsmakande sockermuffins. Frida känner numera att hon helt enkelt måste baka dessa kakor och bullar själv. Under förra helgen till exempel skulle hon plötsligt äta semlor, och då givetvis själv vispa ihop en nötkräm istället för den mandelröra som vanligtvis finns i köpta semlor. I affären hittade vi dock inga färdiga bullar och hon suckade djupt då hon själv skulle bli tvungen att baka dessa. Det ska även tilläggas att förrförra helgens rulltårtor och mandelkakor fortfarande ligger i vår frys, men dessa är ointressanta. Tack och lov hade vi vänner som lyckades hitta semel-bullar(semla, semlor, semel-bullar?) i en annan affär.
Men nog om historia. Nu i veckan har Frida haft sportlov och varit hemma hela veckan. Detta gjorde att jag redan i måndags visste att baktokigheterna skulle dra igång vilken dag som helst. Och mycket riktigt möttes jag av väldoft när jag kom hem från jobbet på fredagen.
På dagordningen stod muffins och kladdkakebullar med kristyr. Och med detta tror jag att hennes bak-åkomma eskalerat. Jag menar, det är inget stort jobb att slänga ihop en kladdkaka. Men när man gör detta enbart för att rulla bollar av den färdiga kakan och sedan smälta choklad och doppa bullarna i alla möjliga godheter så som sockerhjärtan och strössel, ja då gör man ju en 3-4 gånger mer jobb än nödvändigt. Och muffinsarnas kristyr bestod av 6 dl florsocker och kakao nedvispat i 225 g smör och en matsked grädde. För er som är bakvana kanske ni kan ana vilken viskositet det var på den kristyren. Har aldrig i mitt liv kämpat så med att pressa ut kristyr ur en tub tidigare. Återigen, muffins är enkelt, kristyr trögflytande som vetemjöl är det inte.
Tror det nu är på sin plats att klargöra att jag verkligen inte har något emot denna bakning. Hemmabakat är bättre än konsumbakat i alla lägen och jag älskar min frus kokkonster. Det är mer det plötsliga behovet av att vispa ihop en smörkräm eller snurra ihop en drömtårta jag inte förstår. Själv kan jag få ett sötsug på helgen och då göra mig en macka eller gå och köpa godis. Men att ställa mig i köket i tre timmar är helt uteslutet, speciellt när andra kakor kan lagas på 35 minuter.
Men för min Frida är det inga problem. Hon är märklig på så sätt, och väldigt väldigt bra på samma sätt.
En fundersam make, 23+1
Inatt köpte vi lillfisens första bok. En sådan där tuggvänlig som prasslar. Normalt sätt är bokrean ett av de bästa tillfällen jag vet att skämma bort mig själv lite. Men i år kändes det annorlunda. Pirret fanns där dock, så precis som vanligt lyckades jag inte somna innan det var dags att gå upp igen. Tjugo minuter innan midnatt åkte stövlarna på och håret fick sig en extra dusch av hårspray. Snart var det dags. Minuterna rusade fram och plötsligt, i obeskrivlig kyla, stod vi utanför Dillbergs. Det var vi och en annan tjej. Utöver det så var det helt tomt. Vart var den långa kön av folk som brukar trängas vid dörrarna? Tomas knäppte några kort och sedan gick vi in. Det var då jag insåg det. Det där om att vara så gott som ensam på bokrean. Hur många gånger har jag inte drömt om det? Otaliga.
Allteftersom fylldes dock butiken på med massor av människor, men de första tjugo minuterna var lugna och vi kunde enkelt plocka till oss allt det som vi ville ha. Bland annat fyndade vi Bonniers Barnbok, vilken kan ha varit den enda prissänkta pryl som hamnade i korgen. Eller ja, tuggboken var också med på rean. Sedan var ju tanken att vi skulle gå lös på alla de böcker vi ville ha, men väl där så fanns inte det inom ramen för intresse. På något vänster så var vi som fastvuxna på barnavdelningen och ägnade hur lång tid som helst till att bläddra i ”Mina första år”-böcker. Vi blev förälskade. I två stycken. Jag i en helt galet färgglad och rolig version – maken i en vackert utformad variant mer för oss. För att minnas. En sådan där bok som man ambitiöst fyller i under början men sedan vill kräkas över. Perfekt! Så, vi bestämde helt sonika oss för att ta båda två. Det får det faktiskt vara värt, som maken min sa.Vilket är lätt för honom att säga, det är ju ändå jag som kommer få fylla i dem…
Hur eller hur. Eftersom det var så tokigt fint väder igår så bestämde jag mig för att gå på en promenad. En promenad som, om jag tänker närmare på det, förmodligen mer liknade en shoppingrunda. Jag var inne i alla möjliga olika barnbutiker – men hittade ändå inte särskilt mycket. Förutom Miffy. Däremot hittade jag inte spelet med kaninen Miffy som jag hade när jag själv var liten. Det står nu högst på listan att lokalisera. I det spel jag hade fick de där hemma ändra en av spelrutorna, eftersom det från början var en kanin som var utan ballong och därmed var ledsen. Den kaninen är inte ledsen längre, för den delar ballong med sin kompis och har ett kryss målat över sin tår på kinden. Det jag däremot faktiskt hittade var färger! Jag ramlade in på Lagerhaus, eftersom maken pratat om allt han ville ha därinne, och fann en cirkus! Så det bidde både en filt och sittkudde i cirkustema – mera kommer det att bli – precis som herrn ville. Här har ni lite smakprov:
En tjock tös, 22+6
Jag tror bestämt att det är så. Det kan vara lite jag också, men framför allt så är det bebis. Idag drabbades jag av ett oförklarligt sug efter asiatisk mat, ett sådant där som inte ville ge med sig. Eftersom jag i allmänhet inte tycker om asiatisk mat, (om inte de där kryddstarka nudlarna för en femkrona räknas förstås), blev jag lite irriterad över detta sug men bestämde mig för att ge med mig. När maken slutade gick vi alltså på asiatisk restaurang, där de serverade buffé på både thai- och kinamat. Till min förvåning upptäckte jag då att jag bestämt gillar vårrullar, doppade i röd curry-sås och med lite stekta äggnudlar vid sidan om. Allt som avslutad med inlagda persikohalvor är helt klart en bonus.
Det är tydligt att bebis utöver vårrullar även gillar Tummen. Nåväl, det är jag som är lite smått besatt si så där av Tummen. Har inhandlat en Tummen sängmobil och en Tummen babyfilt. Idag trillade ett Tummen påslakan-set ner i brevlådan. Helt underbart vackert! Konstigt hur jag, som egentligen endast gillar svart, har blivit så barnsligt förtjust i saker som Tummen och färgen grönt. Vi behöver ju inte direkt prata högt om det. Så atte…
En tjock tös, 22+4
För av någon anledning så bakar jag hela tiden. Konstant. Idag får vi fikabesök, så istället för att ta fram allt som finns i frysen – (drömtårta, rulltårta, mandelkakor, kärleksmums och mintchoklad-kladdkaka) – så har jag hittat flertalet recept jag vill pröva. Det är kanske inte så konstigt att jag på studs känner ett behov av att göra semlor, det är okej eftersom man inte gör 40 stycken. Men varför jag känner behovet av att bland annat baka havreflarn – vanliga, chokladiga och rullade, och mammas mumsiga nötkakor… Det är en bra fråga. Hade vi haft en stor frys hade det inte varit något problem, men vi har tre fack som redan i dagsläget är relativt välfyllda. Det är heller inte som att jag går och äter upp sakerna som jag gör på studs, utan vi är faktiskt sparsamma. Tar oss en spontan lördagsfika med lite gotti-gott till. Helt underbart! Kan jag skylla på bebisen? Bebisen tycker det är roligt att baka? Bebisen är sugen på kakor?
En tjock tös, 22+3
Kameran åkte fram en stund på lördagsmorgonen.
Fotografiska maken, 22+2
|
|
