Bokrea. Bokrea. Bokrea och Cirkus.

Inatt köpte vi lillfisens första bok. En sådan där tuggvänlig som prasslar. Normalt sätt är bokrean ett av de bästa tillfällen jag vet att skämma bort mig själv lite. Men i år kändes det annorlunda. Pirret fanns där dock, så precis som vanligt lyckades jag inte somna innan det var dags att gå upp igen. Tjugo minuter innan midnatt åkte stövlarna på och håret fick sig en extra dusch av hårspray. Snart var det dags. Minuterna rusade fram och plötsligt, i obeskrivlig kyla, stod vi utanför Dillbergs. Det var vi och en annan tjej. Utöver det så var det helt tomt. Vart var den långa kön av folk som brukar trängas vid dörrarna? Tomas knäppte några kort och sedan gick vi in. Det var då jag insåg det. Det där om att vara så gott som ensam på bokrean. Hur många gånger har jag inte drömt om det? Otaliga.

Allteftersom fylldes dock butiken på med massor av människor, men de första tjugo minuterna var lugna och vi kunde enkelt plocka till oss allt det som vi ville ha. Bland annat fyndade vi Bonniers Barnbok, vilken kan ha varit den enda prissänkta pryl som hamnade i korgen. Eller ja, tuggboken var också med på rean. Sedan var ju tanken att vi skulle gå lös på alla de böcker vi ville ha, men väl där så fanns inte det inom ramen för intresse. På något vänster så var vi som fastvuxna på barnavdelningen och ägnade hur lång tid som helst till att bläddra i ”Mina första år”-böcker. Vi blev förälskade. I två stycken. Jag i en helt galet färgglad och rolig version – maken i en vackert utformad variant mer för oss. För att minnas. En sådan där bok som man ambitiöst fyller i under början men sedan vill kräkas över. Perfekt! Så, vi bestämde helt sonika oss för att ta båda två. Det får det faktiskt vara värt, som maken min sa.Vilket är lätt för honom att säga, det är ju ändå jag som kommer få fylla i dem…

Hur eller hur. Eftersom det var så tokigt fint väder igår så bestämde jag mig för att gå på en promenad. En promenad som, om jag tänker närmare på det, förmodligen mer liknade en shoppingrunda. Jag var inne i alla möjliga olika barnbutiker – men hittade ändå inte särskilt mycket. Förutom Miffy. Däremot hittade jag inte spelet med kaninen Miffy som jag hade när jag själv var liten. Det står nu högst på listan att lokalisera. I det spel jag hade fick de där hemma ändra en av spelrutorna, eftersom det från början var en kanin som var utan ballong och därmed var ledsen. Den kaninen är inte ledsen längre, för den delar ballong med sin kompis och har ett kryss målat över sin tår på kinden. Det jag däremot faktiskt hittade var färger! Jag ramlade in på Lagerhaus, eftersom maken pratat om allt han ville ha därinne, och fann en cirkus! Så det bidde både en filt och sittkudde i cirkustema – mera kommer det att bli – precis som herrn ville. Här har ni lite smakprov:

En tjock tös, 22+6