Mjohodå, nog har vi kommit långt alltid. Från de där plussade stickorna i höstas till dagens ingång i vecka 39. Föräldragruppens deltagare fortsätter att yngla av sig i stadig takt och slutet känns allt mer nära.
Eller ja, slutet? Snarare början. För nog kommer livet förändras när den lilla kommer till världen. Om inte annat kommer sakernas tillstånd och värde att skifta. Och det är aldrig fel. Någon summering av hela graviditeten är det dock inte dags för ännu. Har vi otur kommer vi(Frida) gå runt med knytet i ytterligare en tid. Men just nu känns faktiskt allt riktigt riktigt bra. Mycket är givetvis Fridas förtjänst. Silken klippa hon är, min fru.
Idag hände det förresten en rolig sak när vi åkte till barnmorskan. När vi väl kom till Gudmundsgårdens parkering rullade jag fram till en tom ficka. Då det stod bilar på båda sidor stannade jag utanför fickan för att låta Frida gå ur innan jag parkerade bilen. Samtidigt som Frida tog sig ur bilen funderade jag över om bilen stod plant, för att ta reda på detta lättade jag på bromsen varvid bilen rörde sig ett par centimeter. Snabbt tryckte jag ner bromsen igen så att Frida inte skulle trilla. Då hör jag Frida utbrista. ”Jävlar! Flyttade jag precis bilen? Hur tung är inte jag då!”.
Bara tanken på händelsen får mig att le här vid datorn. Hon är rolig hon, min fru.
Lyckosamma maken, 38+0
Leave a Reply