Snusfria FrökenFräken

Jag har aldrig tuggat såhär mycket tuggummi. Eller stoppat munnen full med allt jag kan hitta, i matväg då förstås. Än så länge har jag inte börjat rulla ihop pappersbitar för att lägga under läppen. Men jag har väl svalt en ask muffins vid det här laget och tuggat upp en påse Extra. Sedan i morse alltså.

Det hela startade när jag kom hem igår eftermiddag. Något fattades mig. Något att lägga in under läppen, som sticker till lite sådär mysigt. Jag är ju faktiskt storsnusarnas storsnusare. När vi bestämde oss för att bli gravida började jag proppa i mig vitaminer och tillskott så att det växte ur öronen samtidigt som jag skiljdes från rödvinet mitt. När vi fick bekräftat att vi lyckats fick jag även skiljas från mitt nikotin. Det var enklare än jag trott. Kanske eftersom jag egentligen inte behövde sluta snusa, det finns ju flertalet underbara nikotinfria alternativ.

Planen var enkel. Snusa Onico tills bebis är född och färdigmatad och därefter återgå till mitt underbara General. Aldrig i helvete att jag skulle sluta helt. Snus är ju faktiskt bland det bästa som har hänt mig. Jag älskar doften av en nyöppnad dosa, känslan av en perfekt tillpuffad prilla och den där obeskrivligt goa känslan under läppen när de tu möts. Kärlek helt enkelt. Men tydligen har jag drabbats av tillfällig sinnesförvirring nu när jag bestämt mig för att säga adios för alltid. Jag har nämligen räknat ut att jag gör av med ungefär en tusing i månaden på snus. Så nu när min inkomst sänks oacceptabelt mycket i samband med mammaledighet – well, då måste man ju dra in på saker. Efter att ha vridit och vänt på det hela så blir liksom Onico en sådan utgift jag inte kan försvara. Det är pengar jag istället borde lägga undan varje månad. Spara till LillaBus.

Gud vad det suger att bli vuxen. När LillaBus är född tänker jag banne mig svepa en flaska vin och röka en limpa cigaretter. I ren trots. Det kommer ju inte att ske, men det är skönt att åtminstone låtsas lite inför sig själv.

En tjock tös, 37+6