Jag har en bebis i magen.

För den bor liksom fortfarande där inne. Hyreskontraktet löper inte ut förrän den 22 juni, och tydligen kan man inte vräka en hyresgäst sådär på direkten. Så, i början av juli kommer alltså ockuperingen definitivt vara över och med bestämdhet vågar jag hävda att det kommer dröja ett bra tag innan jag tar in någon ny hyresgäst. Perioden har varit helt fantastisk. Både det bra och det mindre bra. Men det här schizofreni-aktiga beteendet man har för sig på slutet är mäkta utmattande. To say the least…

Ena dagen, eller minuten, vill man ha bebis på studs. Helst igår. Andra dagen, eller minuten, vill man att den ska stanna där inne åtminstone till utsatt datum. Så att man med säkerhet hinner förbereda sig. Den här väldigt motsträviga tankelogiken, alla känslor som den river upp, börjar bli lite svårhanterligt. Att ena dagen vara så otålig att man kan promenera en mil för att andra dagen knappt våga röra sig – utifall att, man vet ju aldrig – det borde finnas tabletter för detta beteende. Det är tur att jag inte är ensam. Maken min är precis likadan. Så det är tur att vi har varandra. Vi får väl försöka tajma så att våra varannan-dag-galenskaper kolliderar med varandra. Ja. För då är i alla fall någon alltid redo.

En tjock tös, 37+5