Jag har nämligen lyckats förlägga mina. Kan inte för mitt liv förstå vart de tagit vägen, om de inte försvunnit rakt in i benen såklart. Tyckte bestämt att jag skymtade till dem under morgonen, men det kan ha varit en synvilla. Om ni ser dem får ni gärna se till, de är saknade. Benen ser överjäkligt feta ut utan di där knölarna. Kan i och för sig lika mycket bero på att jag ikväll, enligt vågen, kunde konstatera att jag gått upp 18 kilo sedan start. Typ en halv människa, eller ja, en halv väldigt liten människa i alla fall. Den enkla matematiken, (eftersom kvinnor i genomsnitt spurtar iväg ett halvt kilo i veckan de sista veckorna), säger mig att jag kommer nå upp över de ljuvliga 20 innan det här är klart. Strålande. Precis vad jag hade hoppats på.
Idag sa dock en på jobbet till mig att jag var tokfin till trots för att vara så stor. Vidare fick jag höra att jag alltså inte skulle se överjävlig ut som tjock-på-riktigt, vilket kunde vara bra att veta eftersom de flesta aldrig blir av med sin babyvikt. Say what? Jag hade lust att svara att personen i fråga var dum-på-riktigt och att de flesta inte överlever ett möte med min högerkrok (i min fantasi). Men jag lät bli och log stort. Personen i fråga hade en godispåse på sitt skrivbord.
En tjock tös, 33+5
Leave a Reply