… det vill säga mig. Mina tårkanaler har under de senaste veckorna förvandlats till kulsprutor. Helt oförutsägbart så börjar jag gråta. För något sött, för något hemskt, för något fint eller för att någon exempelvis ber mig göra något. Som karln min, som bad mig flytta mig lite i soffan så att också han fick plats, det ledde till en hysterisk gråtattack. Underbart. Personligen tycker jag att det är lite pinsamt att börja gråta, särskilt på jobb. Om någon så mycket som höjer rösten åt mig nu under dagens kommande möten så kommer man ju få svabba golvet kring mig. Pinsamt, det är faktiskt lite av vad det är.
Nyss började jag storböla när jag läste en rubrik på Aftonbladet. Om någon ny tv-serie där herrelösa hundar får komma till familjer men sedan röstas ut en efter en. Vem gör så? Det är inte humant. Hur gör jag för att adoptera dem? Sedan så kom jag på att jag är gift med en allergiker, och då började jag gråta ännu mer hysteriskt. Jag lyckades dock kontrollera mig själv från att ringa och skälla ut honom – för just i den stunden var både tv-programmet och världens all olycka hans fel. Det är tur att mina kollegor inte kommer in till kontoret förrän efter nio… Jag är knäpp.Fullständigt. Lost it completely. Förståndet alltså.
En tjock tös, 16+5
Leave a Reply