Måtte vara graviditet. Finns det något som slår det månne? Har svårt att tänka mig det. När man har en bulle på jäsning så är man till att börja med lite svullen och blir allmänt tjockare-by-the-hour. Att hitta sin nya tyngdpunkt när man försöker ta sig upp ur soffan eller sängen kan i sig ibland även det te sig som en utmaning för den gravida Frida. Kommentarer på hur tjock man blivit kan stundom göra en jätteglad, stundom jätteledsen. Det saknas fullkomlig logik. En notis i tidningen om hur lilla Hulda fått 25 meter längre att gå till busshållplatsen kan oavkortat leda till hysterisk gråtattack och långa utläggningar om världens orättvisor. I det stora hela så måste jag ändå säga att jag gillar’t. Ända fram till den stund då det blev uppenbart, inte bara för mig själv utan resten av min omgivning, att jag drabbats av foglossning. Att nätterna, som resultat av detta i kombination med fotbollsträning mitt i natten för den lille, blivit otroligt mycket mer sömnlösa ser jag som en bonus inför det som komma ska. Det är väl inte meningen att jag ska vara utvilad inför de stundande åren utan sammanhängande och tillräcklig sömn?
Jag är lite extra gnällig idag. Jag är extra tjock, har ganska ont och upptäckte precis att dubbelhakan, som nyligen joinat kalaset, numera ställer upp för att posera ur otaliga vinklar tillsammans med äppelsvullna kinder. Vilket är helt okej. Det är bara det att tiden går så långsamt och jag längtar något alldeles förfärligt efter lillfisen. Kan det inte vara juni snart eller? Typ imorgon?
En tjock tös, 25+4
Ja men eller hur!
Jag kan vända upp och ner på hela huset i ren ilska över att alla kläder plötsligt har börjat klia. Dagen efter gråter jag glädjestårar i samma mängd som jag numera pissar, och de kommer kanske av något så banalt som att mjölken inte var slut i alla fall…
It’s crazy!…